DRAMAKOMEDI Jenji Kohans brokiga, genuint originella kvinnofängelseskildring – som numera tveklöst är Netflix bästa, mest imponerande och konsekvent överraskande serie – är tillbaka.
Och oj, var ska man börja.
Litchfield Penitentiary är sprängfyllt av färgstarka karaktärer, fängslande livsöden som portioneras ut i tillbakablickar, och varenda mänsklig känsla som finns i boken.
Den hårdnande, allt intressantare Piper (Taylor Schilling), som nu återförenas med hatkärleken Alex (Laura Prepon), är fortsatt navet. Men ”Orange is the new black” är framför allt en mästerligt orkestrerad ensembleserie, vars största styrka ligger i förmågan att hålla uppe intresset för, och kärleken till, så många karaktärer samtidigt.
Säsongen, som känns lite lättare i tonen än den förra, börjar med att mors dag firas i fängelset – och etablerar därmed moderskap som ett genomgående tema.
”OITNB” är fortsatt självsäker, förträfflig, angelägen och mänsklig. Lekfull, melankolisk, berörande, väldigt rolig, och bitvis brutal, på en och samma gång. Och unik i sitt sätt att jonglera så många parallella historier om kvinnor i alla färger, former, åldrar och storlekar.
Är det något jag saknar så här långt, är det den tydliga antagonistfigur som ”Pennsatucky” (Taryn Manning) utgjorde i säsong ett, och ”Vee” (Lorraine Toussaint) i säsong två.
Men det är ruskigt bra det här.