Det finns de som säger annorlunda.
Men 2016 var ett bra år.
För tv-älskare var det ett riktigt kanonår.
När ni läser det här så är 2016 över på riktigt. Och det är väl egentligen först då som man kan summera? Då något de facto tagit slut? Att sammanfatta och summera innan något är över har jag alltid tyckt varit lite konstigt. Oh well. Jag vet att ni är många där ute som drar en lättnad suck att det nu står 2017 i almanackan. Men om man ser tillbaka på 2016 så var det ett bra år. För oss tv-älskare var det till och med ett alldeles utmärkt år. Kanske ett av de allra bästa?
Många är de serier som känts som vänner under året. Många är de välproducerade dramer som hållit mig fängslad, fascinerad och skakande av spänd beundran.

Dessa är jag mest tacksam för:
Kate Fleming i ”Line of duty”. Negan i ”The walking dead”. Jonathan Pine och Richard Roper i ”The night manager”. Thomas Shelby i ”Peaky blinders”. Joyce Byers i ”Stranger things”. Vanessa Ives i ”Penny dreadful”. John Stone i ”The night of”. John River i ”River”. Pablo Escobar i ”Narcos”. Ellie Miller i ”Broadchurch”. Och alla de jag glömt just nu.

Men klarast av alla lyste Sarah Lancashire som Catherine Cawood i utmärkta ”Happy valley” (SVT/Netflix). Lancashire var fullständigt, fullständigt briljant i rollen som småstadspolis i norra England. Stukad av livet, örfilad av jobbet och med en närvaro som stångade sig genom rutan. Hela tiden balanserades det lilla, vanliga livet mot det stora farliga samhället. Skolhämtningar och människohandlarligor på samma gång. Aldrig någonsin sökt, bara levande och äkta. Vackert, mänskligt och dessutom en av de finaste skildringar av systerskap jag sett. Ni måste faktiskt titta.

Hur Pernilla August klarade sig på Skansen? Ingen aning. Jag har aldrig tittat på ”Tolvslaget på Skansen” (SVT1). Har inte den traditionen. Däremot har jag spelat Primal Screams ”Movin’ on up” som första låt på det nya året – för att blåsa undan mörkret från den nya början.

I dag tittar jag på ”Vinterstudion” (SVT1).