”Bästa mannen” är en fin programserie – som tyvärr predikar för de redan frälsta.
För de som verkligen skulle behöva ta del av samtalet om hur den moderna manligheten mår är vare sig inkluderade eller intresserade.

 
Vad innebär det att vara man i Sverige 2017? Måste man kunna hantera en motorsåg även om man pliktskyldigt tar ut sina pappamånader och vabbar varannan gång? Hur stor del av en mans identitet sitter fortfarande i rollen som framgångsrik yrkesman och kompetent familjeförsörjare? Varför har män färre nära vänner än kvinnor och varför kan de inte prata om känslor med sina pappor? Vad är grejen med män och våld? Hur blir man en bra, jämställd partner? Är det någon som, egentligen, tycker om den så kallade pappakroppen eller börjar utseendekraven på män närma sig de för kvinnor?

Och kanske framför allt; har den traditionella manligheten, och männen som har fastnat i den, egentligen någon plats i ett samhälle där den inte längre vare sig fyller en funktion eller är speciellt önskvärd? Där kvinnor kommer ikapp, springer ifrån och väljer annat?

Japp, frågorna kring maskulinitet och den moderna manlighetens irrgångar är många och brännande, och de både mer och mindre uttalade kraven på män i dag kanske lite motstridiga.
Så det finns all anledning att gräva i saken, som journalisten och programledaren Fredrik Önnevall gör i nya SVT-serien ”Bästa mannen”.

Tre välproducerade, personliga och angelägna avsnitt där han träffar män, mest kända sådana, och en och annan kvinna, för att grunna över ämnen som pappaskap, våld, närhet, jämställdhet och tunnelseende i karriären.

Det är en fin serie som jag tycker väldigt mycket om – som dock dras med samma dilemma som debatten om manligheten i stort: De som verkligen skulle behöva ta del av samtalet är inte riktigt vare sig inkluderade eller intresserade.

Önnevall träffar verbala, tänkande och allmänt lyckade män som Ola Salo, Björn Ferry, Musse Hasselvall, Bob Hansson och Mikael Tornving. Mansaktivisten Alexander Bard och maskulinitetsforskaren Thomas Johansson.
De säger alla bra och tänkvärda saker, i ett behagligt sammanhang. Men om den moderna manligheten ska problematiseras – borde vi inte få träffa någon av alla de, säg, unga, arga, arbetslösa, våldsamma, misogyna och bittra män som faktiskt har, ni vet, problem med den?
Inte bara små klädsamma, småtrendigt medvetna bryderier utan Problem.

Men – det hade å andra sidan blivit ett helt annat program, och jag kan både förstå och respektera att SVT valde att göra den här mycket glansigare coffee table-varianten, som är lika mycket ett livsstilsprogram som en dokumentärserie. Den är bra och den är viktig och klok.

Mer synd är det väl däremot, att den här typen av program egentligen bara predikar för kören.
Som i det här fallet består av den exklusiva skara män som faktiskt bryr sig om att ens reflektera över begrepp som ”modern manlighet” samt, kanske framför allt, alla vi kvinnor som önskar att fler gjorde det.