Det finns inget modernt eller nyskapande med ”Indian summers”.

Men serien är en rasande stilig historielektion.

”Hundar och indier förbjudna” – skylten till den brittiska finklubben sätter tonen för kolonialdramat ”Indian summers” som nu rullar i SVT1 på lördagskvällarna.

Britterna dansar, spelar hästpolo och vältrar sig i lyx i Indien som om de äger stället. Och det gör de ju också, men allt det är på väg att ändras.

I ”Indian summers” får vi följa kolonialväldets fall från båda sidor, och historievärdet är seriens styrka.

För egentligen är det ett väldigt traditionellt drama, som förlitar sig mycket på gamla tricks som stämningsmusik, heta sexscener och ofta övertydlig dialog.

Men även om vi inte får riktigt så vassa repliker och den torra humor som ”Downton Abbey” skämt bort oss med så har ”Indian summers” åtminstone sin egen motsvarighet till Lady Grantham.

Det är en fröjd att se Julie Walters som rasistiska, intrigerande subban Cynthia Coffin. Hon balanserar skickligt farligt nära ­– men aldrig över – gränsen till överspel.

I ”Indian summers” är de onda väldigt onda, och de goda rena helgonen. Inte sällan känner jag mig skriven på näsan av serien, men blir ändå sugen på att se mer.

För att det är ett påkostat och praktfullt drama, med undersköna ”indiska” vyer, (serien spelas in i Malaysia). Och för att serien får mig att vilja lära mig mer om Indiens historia.

Första säsongen omfattar tio delar och en andra säsong har nyligen fått grönt ljus. Men serien är tänkt att bli ett mastodontverk i hela femtio avsnitt, så det är värt att hoppa på ”Indian summers”-tåget redan nu.

I morgon tittar jag på en ännu äldre del av Storbritanniens blodiga förflutna i ”Wolf Hall” på SVT 1 21.55.

 

Ja

I avsaknad av avhoppade Leila K lyfte Chris Olsson samt den skinande solen ”Sommarkrysset” i TV4 något…

 

Nej

… men ”korsorden” är fortfarande en förolämpning mot svenska folkets intelligens och underhållningskrav.