Så plötsligt händer det.

Glädjen är tillbaka i ”Allsång på Skansen”.

På pappret kändes inte uppställningen Alcazar, Gunilla Backman, Molly Sandén, Svante Thuresson, Pernilla Andersson och Viktor Olsson som årets starkaste.

Länge såg det ut att bli en vanlig, kylig allsångskväll.

Sen kom fyra glada Kalix-damer till undsättning. För jag tror det var där allas ängslighet släppte. De salta kvinnorna i rosa fjädrar och hattar fick igång publiken till Björn Skifs ”Michelangelo”.

De har kul. Det vill vi också ha, såg det ut som att publiken tänkte.

Sen drog Molly Sandén upp publiken på scen i en stor självförtroende-pepp under ”Like no one’s watching”.

Till och med programledaren Petra Marklund kändes ovanligt bekväm.

Som avslutning på Skansen fick Alcazar en hel timme att förfoga över själva – och det är inget de slarvar bort. De ger allt.

Superproffsigt regisserat, engagerat och med en duett mellan Andreas Lundstedt och Peter Jöback som ger mersmak.

Även för ett cyniskt hjärta är det vackert att se hela publiken stå upp och dansa bland vajande regnbågsflaggor.