Det är inte så lätt att förstå sig på det japanska kynnet.
Tredje avsnittet av SVT:s ”Retro” gav dock några svar på varför svensk popmusik blev så Big in Japan på 1990-talet.

Gillar en hel del japanska filmer skarpt, men är annars föga bevandrad i japansk populärkultur, inte särskilt förtjust i maten och känner inga japaner.
Frågade en gång för länge sedan, lite skämtsamt, en japansk journalist om deras skrivmaskiner inte var väldigt stora, så många tecken som det finns i deras språk. Hon blev ursinnig.
Under pr-intervjuer i New York för filmen ”Varsity blues” 1999, med bland annat James Van Der Beek, Paul Walker (1973-2013) och den då rejält överviktige skådespelaren Ron Lester (han har sedan dess gjort operationer och gått ned i vikt), skämtade den sistnämnde om att han var tjock som en sumo-brottare. Intervjugruppens japanska journalist fick då ett kvartslångt raseriutbrott och skrek att han hade förolämpat hela det japanska folket.
Som sagt var, det är inte så lätt att förstå sig på det japanska kynnet.
Och varför blev japanska ungdomar under 1990-talet som skogstokiga i just svensk popmusik?
Anneli ”Pandora” Magnusson var närmast okänd i Sverige, men gigantisk i Japan. The Cardigans slog igenom där långt innan ”Lovefool” gjorde dem världsberömda via soundtracket till ”Romeo + Juliet”. Meja sålde fler skivor än Madonna. Pineforest Crunch fick tack vare hitlåten ”Cup noodle song” agera domare i bisarra japanska tv-program där folk vann bilar. Och så vidare.
Några djupsinnigare analyser blev det kanske inte i SVT 1:s ”Retro”, men några japanska talangscouter och musikjournalister gav oss ändå ett hum om varför det blev som det blev.
Jens von Reis programserie fortsätter att roa.

(Nytt)
”Catastrophe”, SVT 1. Brittisk komediserie som både roar och engagerar.
(Repris)
”Kung Fury”, SVT 2. Den härligt galna actionkomedin tål att ses om. Flera gånger.