Drottning Kristina (1632-1654) upphör aldrig att fascinera.

En av den allra mest mytomspunna av vårt lands regenter. Drottning vid sex års ålder. Vägrade gifta sig, gillade att klä ut sig till man och har kallats för Queer Queen. Abdikerade blott 28 år gammal. Konverterade till katolicismen, en stor skandal på sin tid. Var närmast besatt intresserad av konst och annan kultur. Lämnade Sverige och slog sig ned i Rom, där hon är begravd i Peterskyrkan, som första kvinna.

Makt, brutalitet, svek, passion, kärlek och längtan efter själslig frid. Hennes liv är som gjort för att filmatiseras.

Och det har man också gjort. 1933 spelades hon av Greta Garbo (1905-1990), 1974 av Liv Ullmann. Senaste långfilmen om henne, Mika Kaurismäkis ”The girl king”, med Malin Buska i huvudrollen, har ännu inte haft premiär.

Man kan göra en dokumentär. Stillbilder och historieexperter som berättar. Faktaspäckat och inte sällan lite småtråkigt.

Man kan göra en spelfilm eller tv-serie. Snyggt, dramatiskt – och svindyrt att återskapa gamla miljöer.

Svensk-tyska ”Drottning Kristina – den vilda drottningen”, i SVT 1 och regi av Wilfried Hauke, är den föga lyckade hybriden dramadokumentär.

Spelscener i slottsmiljö (i Kalmar) varvas med professorer och intentender som berättar. Lite stillbilder, andra vackra miljöbilder, omväxlande dramatisk instrumentalmusik och lite drömsk popmusik i Björks anda.

Inte direkt A-laget bland skådespelare, men Saga Gärde är intensiv i titelrollen, som en kvinna i nutid som reflekterar över drottning Kristinas öde och som berättarröst.

Godkänt som informativ historielektion, men torrt som dramatik. Lite varken eller, som den här genren oftast blir. Fast bra reklam för Saga Gärde, underutnyttjad i svensk dramatik.

(Mys)

”Sommar med Ernst”, TV 4. Alltid småtrevligt att se och höra honom snickra, pyssla och filosofera.

(Pys)

”Bangkok Airport”, Kanal 5. Luften gick snabbt ur denna dokusåpa om flygplatsen.