TV-KRÖNIKA Nämen. ”Intresseklubben” har, med sin fjärde säsong, äntligen fångat mitt intresse.

Jag vet inte vad som har hänt, humorduon Wester & Janssons långvariga SVT-gig är ju sig likt. Svåra vetenskapliga spörsmål ska besvaras på lustigt och intelligent sätt av en inbjuden panel.

Så kanske beror det på gästerna (i kväll sympatiska Josefin Johansson, Anders Johansson och Lina Thomsgård), den hyfsade könsfördelningen på dem eller ämnena.

För programmet känns piggare och fräschare, trots att ”Intresseklubben” på många sätt fortfarande känns som en fattigmansvariant av den brittiska förlagan ”QI”.

Studion och grafiken är mindre luxuös. Programledaren Johan Wester har inte samma vetenskapliga tyngd och överklassiga självklarhet som multibegåvningen Stephen Fry. Och de svenska panelmedlemmarna känns mindre belästa (eller pålästa?) än de brittiska.

Men det gör inte så mycket. Det folkligare tilltalet gör att ”Intresseklubben” känns som en trivsam om än aningen hysterisk middagsbjudning där ett gäng extroverta besserwissers försöker överträffa varandra i fyndighet.

Jag både roas och oroas av det sadistiska inslaget då förutsägbara och tråkiga svar straffas med minuspoäng. Om det skulle ske på vanliga middagsbjudningar skulle nog knappt någon våga öppna käften.

En halvtimme ”Intresseklubben” bjuder på några fniss och kanske ett gapskratt, men framförallt: Jag får veta att prärieugglor samlar på bajs för att locka till sig dyngbaggar att äta. Att humrar kissar med ansiktet. Och att mängder av vuxna män adopteras i Japan för att ta över familjeföretag.

Underhållning och folkbildning i ett. Lyckad public service, helt enkelt.

 

I morgon tittar jag på Jessika Gedin och hennes gäster i litteraturprogrammet ”Babel” i SVT2 20.00.

Yes

Samspelet mellan de ännu inte helt sönderopererade Nicholas Cage och Cher i ”Mångalen” (SVT1) kan jag titta på hur många gånger som helst.

Da

”Red army” (SVT Play) om sovjetiska superfemman är en fascinerande film oavsett om man gillar ishockey eller ej.