Knark är bajs.

Men för en del blir det till guld.

Åtminstone tills du är död.

Redan på förhand var den en av sensommarens mest omtalade serier. Personligen brukar jag alltid dra öronen åt mig och bli hälsosamt skeptisk när något hyllas så unisont. Men i fallet med ”Narcos” (Netflix) är det bara att lägga misstänksamheten på hyllan och kön sig in i hyllningskören.

Faktum är att serien om kokainbaronen Pablo Escobar är precis så bra som det påståtts. Kanske till och med bättre.

Som historielektion och politiskt inlägg är ”Narcos” svårslaget. Historien om den kaotiska soppa av drogkarteller, korrupta politiker, polisvåld och amerikanska agenter som var USA:s krig mot drogerna på 1980-talet är häpnadsväckande. Och lämnar en bitter eftersmak av misslyckande efter sig. Åratal efter att Escobar dödats och korståget mot droger tonats ned använde över 3,7 miljoner amerikaner fortfarande kokain regelbundet. Och Escobar själv må ha räknats som en av världens rikaste män ett tag. Men vad spelar det för roll när man är död?

Varje avsnitt inleds med en lång harang om att vissa skeenden är påhittade. Men det känns aldrig så. Många gånger har jag till och med pausat avsnittet för att kolla upp om vissa saker verkligen inträffade. Det har visat sig stämma alla gånger jag tittat efter. Det flitiga användandet av arkivmaterial ger en äkta, dokumentär och rejält nervig känsla.

Brasilianske Wagner Moura gör ett nedtonat och allt annat än heroiskt porträtt av den gäckande kokainkungen. Helt utan överspel, klichéer eller överdramatiserad ondska. Man förstår honom och hans handlingar. Åtminstone nästan.

Enda smolket i glädjebägaren är väl att Netflix bestämt sig att göra en andra säsong. Det var kanske inte oväntat. I vår kvartalskapitalistiska värld måste allt som funkar kramas ur och mjölkas tills inte ens minnet av vad som en gång var så bra finns kvar. Man borde ge fan i att försöka koka mer soppa på ”Narcos”. Det kan ju bara bli sämre. Men det fattar serieskaparna också. Men kampen mellan konstnärlig integritet och snabba stålar förlorar det förstnämnda nästan alltid.

Lördag kväll tittar jag vidare på ”Strike back” (HBO Nordic). Har klämt två säsonger på några dagar. Bara två kvar. 

HURRA 1

”Strike back” (HBO Nordic). Extremt beroendeframkallande actionserie som är så macho att teven får hår på bröstet. Som ”24”, fast inte lika korkat.

HURRA 2

”Familjen Rysberg” (Barnkanalen). Snygg, rolig och smart barnserie om en familj med helt vanliga vampyrer. Petra Mede imponerar stort.