Tävlingsprogrammet ”Genikampen” har tagit adjö för den här gången.

Konceptet kan knappast kallas genialiskt.

Men det har varit kul att följa en grupp människor som annars sällan får plats i rutan

Allt är relativt. Och i relation till supertrista ”Atleterna” har ”Genikampen” varit fantastiskt. I relation till exempelvis ”På spåret” har det varit hyfsat. Hjärnan har, så att säga, slagit kroppen i kampen mellan SVT:s senaste underhållningssatsningar.

”Geni” är ett begrepp öppet för tolkning, men i SVT:s program är det förmågan till logiskt tänkande som premieras. Deltagarna är civilingenjörer, matematiker, mikrobiologer och astronomer. Den typ av människor som är livsnödvändiga för samhällsbygget men som sällan får vara med i tv.

Jag kan fnysa lite åt att de inte vet vad Sloveniens huvudstad heter eller hur många stolar Svenska akademin har, men jag hade varit chanslös på de andra momenten.

Och det är programmets lockelse, att imponeras samtidigt som man kan gotta sig åt att dessa så kallade genier minsann inte vet allt.

Miljöerna; fabrikslokaler och grustag i vad som känns som ständig blåst och regn, är ljusår från programledaren Micke Leijnegards solindränkta ”Mästarnas mästare”-program inspelade i Sydeuropa. Men jag har personligen inget emot känslan av tysk hårdsyntvideo.

Det var synd att surmulna Martina, som svor som en borstbindare, inte nådde finalen. Där möttes i stället ”ungtupparna” (födda 1997!) Axel och Fredrik.

Slutsatsen torde vara att en ung hjärna är överlägsen den äldre, åtminstone när det gäller att lösa ”Genikampens” logiska problem. Men om de unga finalisterna lyfter blicken från sina formler för en stund och reser ut i världen, varför inte till Sloveniens fina huvudstad Ljubljana, så kan de bli genier som också är allmänbildade.

I morgon tittar jag på dokumentären ”Ekstrabladet – off the record” i SVT1 klockan 22.00.