RECENSION Förra våren dök ”Fargo” upp som en dyrbar, frostbiten pärla, med vilken skaparen Noah Hawley kombinerade två av de senaste årens tydligaste tv-trender; antologiformatet och tv-serien baserad på en film.
Men medan den första säsongen omedelbart gjorde klart att Hawley bemästrar konsten att tolka en film på klassigast tänkbara sätt, är det först nu, när det är dags för ”den svåra andra boken”, vi får svaret på frågan om han även kan få antologiformatet att flyga.
Och det svaret är ett rungande ja. Eller ”yah”, för att tala ”Fargo”.
Säsong två – som jag har sett de fyra första avsnitten av – är en stilren, självsäker höjdare som inte lär göra någon besviken.
Den här gången är året 1979 (vilket gör det hela till en prequel, så nu är en tredje trend avbockad), och de huvudsakliga skådeplatserna nya ställen. Men den vintervita, smått bisarra världen, den svart humoristiska tonen, de skruvade figurerna med de skandinaviskt klingande efternamnen, och det groteska våldet – som står i bjärt kontrast till de snötäckta vyernas stillhet – går igen från både bröderna Coens film (håll ögonen öppna efter den klassiska flismaskinsscenen i ny, makaber tappning) och tv-seriens första säsong.
Och även här handlar det om en invecklad, ”sann” mordhistoria från den amerikanska mellanvästern, där kallhamrade brottslingar såväl som vanliga människor med ovanligt dåliga omdömen får våldsspiralen att snurra bortom all kontroll.
Här finns den mäktiga kriminella familjen Gerhardt, med den stenhårda matriarken Floyd (Jean Smart) och de tre osynkade sönerna Dodd (Jeffrey Donovan), Bear (Angus Sampson) och Rye (Kieran Culkin). Här finns Kansas City-maffians expansionssugna Joe Bulo (Brad Garrett) och hans verbala torped Mike Milligan (Bokeem Woodbine). Här finns det inte så klyftiga äkta paret Peggy (Kirsten Dunst) och Ed Blomquist (Jesse Plemons), en törstig advokat (Nick Offerman) och en olycksalig skrivmaskinshandlare (Mike Bradecich).
Och här finns den för ”Fargo”-universumet obligatoriska rättrådiga polisen; Vietnamveteranen Lou Solverson (Patrick Wilson) – som alltså är en yngre version av Keith Carradines rollfigur i säsong ett.
Lou har en stoisk, cancersjuk fru (Cristin Milioti) och jobbar tillsammans med sin svärfar – sheriffen Hank Larsson (Ted Danson).
Casten är stark som berget, dialogen en skattkista, karaktärerna en perfekt mix av hopplösa, otäcka, knäppa och rekorderliga – och den onda bråda döden finurlig.
Så här ska en antologislipsten dras.