Sitter och tittar på Aftonbladets dopsändning. Lillprinsen Nicolas döptes precis – och grät sig igenom hela ceremonin.

Jag sitter själv med en tvåmånaders liten pojke i famnen och vet så väl stresspåslaget, svetten under armarna och desperationen när ens lilla bebis blir fullkomligt tröstlös precis just då det INTE passar för mamma. Och i det här fallet en något speciell situation när en mamma har kameror och svenska folket som bevakar hennes varje min och blick.

Jag lider så med Madde när Nicolas gråt blir till en fjärde stämma i Ave Maria. I det här ögonblicket är det inte en prinsessa jag ser utan en mamma som alla andra som inte vill annat än att trösta sitt barn och förmodligen känner hur brösten rinner till i takt med tårarna.

Jag känner så starkt för henne när hon sitter där och försöker se oberörd och lugn ut istället för att slita av sig den där gigantiska blomdekorationen på huvudet och sin propra, icke-amningsvänliga klänning, sprätta loss amnings-BH:n och bara trycka upp bröstet i sin sons mun (vilket ju vore fullt förståeligt OM det hade hänt).

Och sedan känna hur lugnet bara sköljer genom sig och sitt barn.