Jag har drabbats av ”summit fever”. Det hela började med att jag såg den fullständigt briljanta filmen ”Everest” på bio. Filmen, som regisserats av islänningen Baltasar Kormákur, är verklighetsbaserad och bygger på katastrofen vid Mount Everest 1996 då åtta bergsklättrare dog.

När filmen var slut lämnade jag biosalongen. Men ”Everest” lämnade inte mig. Sedan jag såg filmen har jag spenderat oproportionerligt mycket tid på att läsa om Mount Everest och olika olyckor som skett där (man är väl nörd).

Jag har också försökt hitta andra filmer som handlar om berg, bergsklättring och olyckor. En av få filmer som håller samma klass som ”Everest” är ”The Summit”, en dokumentär på Netflix.

I ”The Summit” försöker regissören Nick Ryan reda ut vad som egentligen gick snett under K2-katastrofen 2008 då elva bergsklättrare dog. Dokumentären är oerhört spännande och bygger till stor del på material som filmats av svensken Fredrik Sträng som försökte ta sig till toppen samma år.

”The Summit” och ”Everest” anspelar på samma känslor. Det är människan mot den obevekliga naturen. På samma gång som man beundrar bergsklättrarna så finns det något nästan galet i deras behov av att ta sig till toppen, eller ”summit fever” som det också kallas.

Jag kan helt ärligt säga att ”The Summit” räddat min tv-kväll för dumburken har sannerligen inte levererat. Visst är Felix Herngrens och Emma Knyckares ”Inte OK” mer okej än inte men ibland pallar jag inte med den glättiga svenska tablå-tv:n. Så om du som jag är i behov av att få lite existensiell ångest och samtidigt se något sjukt spännande är mitt tips att skippa gammel-tv:n och logga in på Netflix istället.

Tacka gudarna för streaming.

I morgon tittar jag på Siewert och sågklingan”, SVT2, 20.00. We are satans people!
Hiss: ”BoJack Horseman”, Netflix. Andra säsongen är lika skruvad som första.
Diss: ”Everest”, Netflix. Den här dokumentären har inte åldrats väl.