Det var som att ”Saturday night live” ville ge sin tidigare castmember Tracy Morgan en stor, j-a present.

Efter den allvarliga bilolyckan för drygt ett år sedan var det osäkert om han överhuvudtaget skulle kunna komma tillbaka som komiker och skådespelare. I sin öppningsmonolog kommenterade Morgan den oron på typiskt ödmjukt sätt:

– Jag hade inte ens full hjärnkapacitet då, så det här är i själva verket en förbättring.

Återföreningen med ”30 Rock”-gänget där de spelade sina gamla rollfigurer var så genuint varm, kärleksfull och rolig att jag fick en (eller två) tårar i ögonen.

Kolla bara på skärmdumpen här (!):

Det var även fint att Morgan kallade SNL-bossen (och 30 Rock-bossen) Lorne Michaels sin extrapappa.

Sedan följde en rad roliga (om än inte alltid perfekta) sketcher. ”Family feud” där Morgan spelade en pappa som nyss skiljt sig och skaffat ny familj – de bittra parterna möts i den klassiska mysfrågesporten.

Han gjorde sin absolut bästa insats i comebacken som den okunnige djurprogramledaren Brian Fellows som har för mycket läppglans och klagar på att en bäver är ”snorkig”. När kamelen inte kan hålla sig på plats i studion visar Morgan att han fortfarande är mästare på improvisation och timing:

– Jag kan inte se, kamel! säger han strängt.

Reklamen för ”fake cocaine” och ”fake poop spray” (för att dölja att man bajsat på toa och sedan bortförklara lukten med att man haft med fejkbajsspray) var en neurotiskt paranoid dröm.

Till och med Weekend update var ovanligt bra, med både Tina Fey som höll en underbar monolog om Playboy utan nakenbilder och orimligt positive grannen Willy som presenterade sin livscoach, hemlöse Woodrow (spelad av Morgan).

Nästa lilla sketch som utspelar sig i någon slags 1800-talsby kan vi bara försöka förtränga. Den hände inte. Ok?

Taran Killams tango-standoff med Morgan var helt ok, medan den rätt korkade, absurda sketchen om var Jackie Chan håller hus numera lyfte showen tillbaka upp på sin tidigare höga nivå.

Den totala nostalgin när Morgans klassiska Astronaut Jones korsades med ”The martian” var bara stor kärlek.

Då har jag inte ens nämnt öppningen – parodin på förra veckans debatt mellan Demokraternas presidentkandidater – där Larry David gör en magisk Bernie Sanders. Jag vet inte ens om han är särskilt lik originalet, men när han accelererar igång galenskapen struntar man faktiskt högaktningsfullt i allt sådant. Se hela debatten i sin helhet högst upp i denna text.