RECENSION Efter vårens hyllade ”Daredevil” kommer nu Netflix andra Marvel-baserade serie (som sedan kommer att följas av ytterligare två – ”Luke Cage” och ”Iron Fist” – plus crossover-miniserien ”The Defenders”).
Krysten Ritter gör titelrollen som Jessica Jones; en sarkastisk men sårbar skitstövel med ett lastbilsflak av dålig attityd men ett gott hjärta.
Hon är onaturligt stark och kan hoppa jättehögt, men lider av posttraumatisk stress efter en kort superhjältekarriär med ett förödande slut. Och hankar sig nu i stället fram som alkoholindränkt privatdetektiv i Hell’s Kitchen.
Främst genom att fotografera otrogna äkta hälfter i prekära situationer.
Men när ett fall med en försvunnen kvinna leder till hennes gamla plågoande Zebediah Kilgrave (David Tennant) – en sadistisk skurk som kan kontrollera folks tankar och styra deras handlingar, och är roten till Jones psykiska trauma – dras hon tillbaka in i den mardröm hon försökt lämna bakom sig.
I birollsgalleriet finns bland andra Jessicas bästa vän, radiopersonligheten Trish Walker (Rachael Taylor), Jeri Hogarth (Carrie-Anne Moss) – mäktig, hajliknande advokat och Jessicas huvudsakliga uppdragsgivare – och kärleksintresset Luke Cage (Mike Colter), som precis som Jessica har övermänskliga förmågor. (Och alltså snart blir föremål för sin egen Netflix-serie.)
Men ”Jessica Jones” fokuserar framför allt på relationen mellan Jessica och Kilgrave – känd från serierna som Purple Man.
Och de två figurerna kunde inte vara bättre rollbesatta.
Ritter är en perfekt blandning av ömtålig, plågad och djupt trasig, intelligent och tuff, och Tennants nära på omnipotente skurk – som bryter sig in i folks innersta, förgriper sig på hjärnor och terroriserar själar – är en synnerligen sinister närvaro. Till och med när man knappt ser honom – vilket är under lejonparten av de första avsnitten.
”Jessica Jones” är lika mörk som ”Daredevil”, både vad gäller utseende och ton. Men det är mindre brutalt våld, superkraftselementen är minimalistiska, nästan diffusa, och även om Jones med lätthet kan lyfta en bil och slänga en karl som är dubbelt så stor som hon själv tvärs över ett rum, är det inte på slagsmålsscenerna krutet har lagts.
Det här är egentligen snarare en psykologisk thriller än superhjälteaction. Det är också en tydligt feministisk serie, och en stilmässig höjdare, som har hämtat sin inspiration från hårdkokta deckare och skuggiga noirfilmer.
Netflix satte ribban högt för sig själva med ”Daredevil”. Men ”Jessica Jones” tar sig över den, med lätthet.