Höstens tre stora realityserier packar ihop.

Trots skickligt hantverk känns avslutet märkligt otillfredsställande.

Särskilt ”Bachelor” (Sjuan) är det svårt att följa utan att tänka på ”Unreal”, den mörka parodi på dejtingprogram som blev en stor succé i USA i somras. Där skildras

produktionen bakom, dramatiseringen och manipulationen av deltagarnas känslor. Det som krävs för att skapa ett bra tv-program, konflikt och chock, uppstår inte magiskt av sig själv.

Självklart är ”Unreal” mer skruvat cynisk än verkligheten (producenterna av ”Paradise hotel” byter knappast ut sina deltagares medicin för att få dem att spåra ur) men det känns aningen fantasilöst när man så tydligt ser konstruktionen. ”Är Pär och Rebecka kära eller inte? Det får vi se efter pausen!” lockar Agneta Sjödin i det allra sista ”efter rosen”-programmet.

Alltid frispråkiga Klara får spela ”bad girl”-rollen, föräldrarna hyllar sina ”charmiga och behagliga” favoriter av tjejerna, det pratas redan nu barnbarn (för kärlek utan fortplantning är i ”Bachelor”-världen fullkomligt otänkbar). Självklart är det kvinnan, Rebecka, som ska lämna sitt liv och flytta till drömprinsen, inte tvärtom.

I ”Bonde söker fru” (TV4) är det lite mer varmt och jordnära, men även här är det männen som ges makten att välja (om inte någon bryter leken och hoppar av). Konkurrerande kvinnor skruvar bevisligen upp publikens känslor.

På böndernas resor med sina utvalda är det ungefär som vanligt – lite poolhångel, spirande känslor och/eller obekväm stämning. Stefan blir tillsagd att använda deodorant och Marcus sexskämtar friskt. För skojs skull kan man testa tanken hur det skulle vara om Stefan uppfostrade sin tjej i hur man hanterar svettiga armhålor eller om Marcus dejt drog penisvitsar.

”Paradise hotel” (TV3) är vanligtvis ett säkert kort för den som söker reality-dramatik, men finalen blev blek (vinnarna var överlägsna och delade solidariskt på vinsten). En tapper eloge till produktionen som försökte bekämpa den sövande förutsägbarheten med kreativ klippning och dramatiska citat.

På torsdagen försöker jag se i kapp de senaste avsnitten av ”Fargo”, HBO Nordic.

Ha!

”Jills veranda” med Adam Baptiste. Tar musik på stort allvar.

Gah!

”Spela spelet”. Ska vi begrava det dokusåpauttrycket nu när genren snart fyller 20 år i Sverige?