Det skulle bli nätjättens biljett till tv-marknaden.
En serie att spöa konkurrenterna med.
Resultatet?
Ett snyggt magplask.

Vinnaren skriver historien. Så heter det ju, som bekant. Och det är säkert också sant ur vissa avseenden. Därför har alternativa historieskildringar blivit en egen – och väldigt populär – genre i sig. Ni vet, berättelser på temat ”vad hade hänt ifall inte…”.
Författaren Philip K. Dick var ovanligt intresserad av sådana tankeexperiment. Redan 1961 skrev han boken ”The man in the high castle”, där utgången av andra världskriget blev en helt annan än den vi känner till. 2015 bestämde sig nätshoppingjätten Amazon sig för att på allvar slå sig in i tv-branschen och gjorde en serieversion av boken.
Själva grundberättelsen är isande i sitt upplägg. Tyskland och Japan vann andra världskriget. De har delat upp USA mellan sig. Tyskland har östkusten och japanerna västkusten (The greater Nazi Reich respektive Japanese Pacific states of America). Båda rikena är, förstås, militärdiktaturer där mänskliga rättigheter och liv inte är värda särskilt mycket. Men motståndsrörelser finns på båda sidor. Det är dessa vi får följa i serien.
Så långt allt väl. ”The man in the high castle” är spektakulärt snyggt gjord. Miljöer, kläder, musik och stämning är på pricken uppbyggt för att ge en totalitär känsla. Snyggt filmad, extremt snygg scenografi. Men trots estetiska detaljer som smeker ögonen medhårs känns det som att Amazon glömt något. I sin iver att bygga en mastodontserie som ska smälla konkurrenterna på fingrarna har man helt förbisett att ha liv under masken. Storyn är överkomplicerad samtidigt som den är banal.
Inte en enda karaktär känns som en äkta människa – och som tittare fattar jag aldrig varför jag ska bry mig om vad som händer dem. Under SS-uniformerna och de böljande japanska fanorna är kejsaren naknare än någonsin. Amazons episka ambitioner levererade bara en av tv-årets största besvikelser.

Tisdag kväll tittar jag på sista avsnittet av ”Fargo” (HBO Nordic).