Andra omgången av SVT 1:s ”Jills veranda” levde bara stundtals upp till förväntningarna – men hade ändå fler tittare än den hyllade premiärsäsongen.

Förra året kom programmet liksom från ingenstans. Vi hade inte sett något liknande. Musikintresserade visste att Jill Johnson brukade åka till countrymusikens hemstad Nashville och hänga och jobba med musiker. Nu bjöd hon in svenska artister till sin (hyrda) veranda i sydstaterna. De träffade lokala artister, spelade på klubbarna och konfronterades med den amerikanska livsstilen.  Mötena blev stundtals smått magiska.
Titiyo Jah i premiärprogrammet satte tonen. Är totalt ointresserad av ”Kakan” Hermansson som artist, men det blev fascinerande och intressant bråkigt när reaktionära tanter försökte förvandla henne till hetero. Programmet med trummisen Kristian Gidlund (1983-2013), som visste han skulle dö i cancer när han åkte till USA och spelade in avsnittet, är bland det mest gripande som visats i svensk tv. Säsongsavslutningen, där Jill Johnson och Weeping Willows-Magnus Carlson upptäckte Doug Seegers på gatan, förvandlade den sistnämndes liv (till det bättre).
Tre Kristallen-priser för årets program, årets realityprogram och årets kvinnliga programledare. Ett publiksnitt på drygt en halv miljon.
Nu har det varit ny säsong, ny producent, i stort sett liknande innehåll, ofta ganska bra, men färre minnesvärda musikstunder och bara magiskt i avsnittet där man tog med Joel Alme och sjöng för grova brottslingar i ett fängelse.
Trots det fler tittare, ett snitt på drygt 670 000 och hela 827 000 när Jerry Williams, som konstant kallade country för cowboymusik, hälsade på.
Säsongsavslutningen blev lite av en besvikelse. Där fanns bra inslag, men Jill verkade inte riktigt ha koll på Annika Norlin som artist och det kändes som att det aldrig riktigt uppstod någon kemi mellan dem.
Fast en säsong till ser jag gärna. Och då bara måste Lucinda Williams vara med på något hörn.
•Under torsdagskvällen ser jag de sista avsnitten av ”Gåsmamman” på C More.

(Ja)
”River”, Netflix. Stellan Skarsgård har sällan varit bättre än som polis med plågat själsliv.
(Nej)
”Tusen år till julafton”, SVT 1. Julkalenderns knasigaste avsnitt hittills. Mental tortyr av barn och Erik Haag pratar om hippies på – 1930-talet.