RECENSION Det är jul och Bill Murray känner sig låg. Han har gått med på att spela in en direktsänd julspecial på Carlyle Hotel tillsammans med sin musikaliska sidekick Paul Shaffer, men en snöstorm har lamslagit New York och varken hans kändisgäster eller någon publik dyker upp. Efter ett halvhjärtat försök att ändå få till stånd en show ger sig Murray ut i hotellets korridorer, kök och barer, för att småprata, och framför allt sjunga med, diverse andra vilsna och vemodiga själar i julnatten.
Popkulturikonen Murray förfogar över en nästan universell goodwill, och har här samlat ihop ett stort gäng roliga och begåvade vänner (bland andra Amy Poehler, Michael Cera, Maya Rudolph, Jason Schwartzman, Chris Rock och Rashida Jones), varav de flesta spelar löst skissade främlingar. Alltid smakfulla Sofia Coppola står för regin, och flera scener för tankarna till hennes och Murrays triumfartade samarbete ”Lost in translation”.
Allt detta hjälper till att bära upp den här tillbakalutade och udda, timslånga blinkningen tillbaka mot klassiska julvarietéshower, som lyckas med att ge uttryck för de motstridiga känslor – av glädje och sorgsenhet, gemenskap och ensamhet – som kan infinna sig i juletider, men egentligen är en ganska slappt skriven, rätt självupptagen historia. Där vare sig humorn eller sentimentaliteten landar helt klockrent, och det enda sammanhållande klistret egentligen är mannen, myten och konceptet Bill Murray.
Riktig show blir det dock i den extravaganta, absurda drömsekvensen, där Murray, efter att ha hamnat i drinkkoma, vaknar upp på ett piano i en helvit, julpimpad studio, och George Clooney och Miley Cyrus körs in i en släde och river av julsångerna man vill spela hela vägen fram till nyår.
Där möts den ironi och julstämning som tidigare inte riktigt synkat äntligen i ljuv förening.