RECENSION Martin Scorsese, Mick Jagger och Terence Winter (”Sopranos”, ”Boardwalk empire”) står för de ansenliga musklerna bakom spakarna för HBO:s passionerade, bråkiga, högljudda och kokainstinna djupdykning ner i det tidiga 70-talets skitiga, mustiga musikscen i New York. Där rocken hittar nytt syre samtidigt som det våras för punk, glamrock, hiphop och disco.
Bobby Cannavale gör en drastisk, Emmyvärdig plattan i mattan-insats redan från start som skivbolagsbossen Richie Finestra, som försöker rädda sitt bolag American Century – men har kokain på hjärnan och blod på händerna, och balanserar på en tunn lina både professionellt och i privatlivet.
I det starka birollsgalleriet finns bland andra Olivia Wilde som Richies glamorösa men sorgsna hustru, som brukade hänga med Andy Warhol men numera är uttråkad hemmafru, Ray Romano som hans förtrogna och högra hand, Juno Temple som en ung ambitiös assistent på A&R-avdelningen – tillika husets inofficiella drogfixare – och Jaggers son James Jagger som sångaren i ett brittiskt punkrockband.
Danska ”Borgen”-stjärnan Birgitte Hjort Sørensen spelar Warhol-favoriten Ingrid Superstar, Lena Olin gör en mindre roll – och ABBA uppmärksammas i piloten.
Det två timmar långa, pulserande pilotavsnittet är bedårande snyggt regisserat av den store Scorsese i sitt rätta habitat. Och även om ”Vinyl” än så länge är absolut bäst i de scener där musiken spelar huvudrollen – på den narrativa fronten bevisar sig den här lite uppsvullna, kitschiga serien inte omedelbart som någon riktig finlirare – är ambitionen hög, materialet rikt och potentialen stor i den här smittande, svettiga kärleksförklaringen till hedonism, stora (manliga) egon, och kraften i rock’n’roll.