RECENSION 21 år efter att ”Huset fullt” – en sitcom som var sliskigt sockersöt, urkonventionell och odrägligt helylle redan med det sena 80-talets standard – lades ner, ger Netflix och skaparen Jeff Franklin oss nu rebooten som ingen tv-tittare med självrespekt har längtat efter.
Ribban ligger lågt. Den ligger otroligt lågt. Den ligger på golvet.
Men det är ändå på håret att ”Fuller house” – eller ”Huset fullt – igen”, som serien heter på svenska – tar sig över den.

 

Premissen lyder som följer:
Präktiga D.J. Tanner-Fuller (Candace Cameron Bure) är nybliven änka, med tre pojkar att ta hand om. En 13-åring, en 7-åring och en bebis (som spelas av tvillingar, blink blink).
Efter ett antal krumelurer i det 35 minuter (alldeles för) långa, olidliga pilotavsnittet blir det bestämt att hon ska flytta tillbaka in i sitt barndomshem i San Francisco. Och att hennes lite häftigare syster Stephanie Tanner (Jodie Sweetin) ska lägga sin internationella karriär som dj (under det gränslöst vitsiga namnet DJ Tanner) åt sidan, för att i stället hjälpa till med barnen.
Den excentriska bästa vännen, tillika irriterande grannen Kimmy Gibbler (Andrea Barber), hänger också på, och flyttar in med sin 13-åriga dotter.
Så, ja ni fattar. Nu är huset fullt igen.

 

Franklin har i princip alltså bara dragit en kopia av sin egen gamla sitcom, fast lagt till ett generationsskifte och vänt på könsrollerna. Så att det enda som var i närheten av nydanande med originalet när det kom 1987 – att ensamstående män kunde ta hand om barn – har bytts ut mot de mer tidlösa ingredienserna ensamstående mammor som jobbar (lägg ägg!) och singelkvinnor som inser att familjen och hemmet trots allt är viktigast (amen syster).

 

Originalseriens vuxna stjärnor – Bob Saget, Dave Coulier, Lori Loughlin och John Stamos (som även är producent) – är med i piloten, och dyker i viss utsträckning sedan upp igen sporadiskt.
Mary-Kate och Ashley Olsen, som spelade yngsta Tanner-dottern Michelle, har dock haft den goda smaken att tacka nej till det här projektet, och deras frånvaro förklaras med att Michelle inte kunde komma till San Francisco eftersom hon har fullt upp med sitt modeimperium i New York (återigen, blink blink).

 

Att gräva upp liket ”Huset fullt” från sitcomkyrkogården hade kanske – kanske – kunnat vara motiverat om man hade uppdaterat konceptet åtminstone en aning. Serier som ”Modern family”, ”Black-ish” och ”Fresh off the boat” har trots allt visat att det går alldeles utmärkt att göra familjevänliga sitcoms för 10-talet.
Men här handlar det enbart om nostalgi för en serie som höll låg klass redan på sin tid, och nu är för upptagen med att göra vågen för sig egen återkomst för att orka bry sig om att berätta någonting nytt, eller ens försöka ta sin ”humor” in i nutiden.

 

Gamla signaturfraser dras fram, ett nytt gäng både mer och mindre söta ungar gapar fram töntiga repliker, och sunda familjevärderingar bankas in med hammare bland gruppkramar, dånande burkskratt från -91, ideliga referenser till moderserien, blöjbyteshumor och urskillningslös sentimentalitet.

 

Det enda plus jag motvilligt delar ut är för att fansen trots allt får sitt. Det är väl så här de vill ha det, antar jag.
Men det här stinker. Det är terror på ögon, öron och hjärna.
Terror på Girard Street.