Succé betyder uppföljare.
Säkert som amen i kyrkan.
Men oftast behövs det verkligen inte.
Det var väl egentligen mest en tidsfråga. Men att ”30 grader i februari” (SVT1) skulle få en uppföljare det fattade man ju i samma ögonblick som första säsongen blev en tittarsuccé. Det är inget konstigt. Succé betyder uppföljare. Mer av samma. Ge folk vad folk vill ha. Så nu är vi alltså tillbaka i svenskarnas favoritresmål Thailand för en andra säsong.
Mycket känns förstås igen. Det är liksom meningen med uppföljare som vunnit kristaller för bästa dramaserie. Samma folkkära karaktärer. Samma Glenn, Kajsa och Majlis.
Bäst är Lotta Tejle som Majlis. Hennes hudlösa spel sitter som en smäck nu när Majlis faktiskt lever utan identitet på andra sidan lagen. Man känner med henne, förstår hela tiden hennes drivkrafter och känner samtliga hennes känslor då hon möter en thailändsk flicka på väg in i prostitution.
Maria Lundqvists Kajsa får vi inte se så mycket av, men desto mer av döttrarna och deras relation till frånvaro-pappan (Björn Kjellman).
Funkar det? Både ja och nej.
Är det bra? Hyfsat. Vissa bitar är till och med jättebra.
Behövdes det göras en uppföljare? Absolut inte.
Det är liksom problemet. Flera av de frågor som ställdes i slutet av första säsongen behövde vi inga svar på. Det hade varit modigare att lämna karaktärerna, hur folkkära de än blivit, åt sina öden – och vår fantasi.
För om – och det är ett ganska stort om – svenska folket nu verkligen legat sömnlöst och tuggat sönder sina bettskenor efter svaret på hur det gick för Glenn och Oh, så är det klart att de ska få det. Men för oss andra har ”30 grader i februari” mest fått en sympatisk men i allt väsentligt onödig uppföljare.