Kommer Glenns och Ohs kärlek att överleva det tragikomiska bröllopet? Ska Joy dra iväg med hippiegänget för gott? Och hur obehaglig är egentligen tv-seriens pedofil?
Vi är över en miljon som inte kan slita oss från SVT:s ”30 grader i februari”.

Man kan frossa i ”Vinyl”, ”Girls”, ”Billions”, ”The night manager”, ”House of cards”, ”Bosch” och så vidare.
Men den gamla ång-tv:n vägrar dö, trots allas spådomar om det.
Säga vad man vill om ”30 grader i februari” (SVT 1), men någon feel good-serie är det inte. Ändå bänkar sig över en miljon tv-tittare varje måndagskväll.
Och det är väldigt svårt att slita sig, med tanke på allt som händer.

SPOILERVARNING, sluta läs här, om ni inte har sett måndagskvällens avsnitt.
Jag har sett alla tio avsnitten och vet hur det slutar, om det nu slutar med en andra säsong.
Så här långt, sju avsnitt, finns det ju hur många frågetecken som helst.
Glenn (Kjell Wilhelmsen) och Oh (Djuangjai Hirunsri) har nu gift sig igen, hemma i Sverige, men bröllopet där slutade i tragikomiskt kaos. Hur ska deras kärlek kunna bestå, när Glenn har så mycket skamkänslor över att vara ihop med en ladyboy?
Joy (Hanna Ardéhn) dras mellan kärleken till lillasyster Wilda (Viola Weidemann), besvikelsen över pappan (Björn Kjellman) som aldrig brydde sig och det spännande att bara dra iväg med Shima Niavarani och hennes hippiegäng. Vad väljer hon?
Majlis (Lotta Tejle) och lilla thailändska Teng (Namfon Phetsut) hamnade på en ö med en ensam man (Linus Wahlgren, bilden ovan) som, förmodligen, är pedofil. Var ska de nu fly i sitt liv utanför lagen?
Och när lilla Wilda blir ensam och övergiven, möter hon samma man som dem…

I stort sett håller allt samma höga klass som första säsongen, även om det finns en och annan transportsträcka, för att fylla ut tiden. Så som historien är konstruerad, är det väl logiskt, men generellt sett är det förstås dumt att låta en rollfigur dö i först avsnittet, om hon spelas av en sådan storfräsare som Maria Lundqvist.
Dag Malmbergs konsul hade man gärna sett mer av. Liksom Martina Haags hustru på hemmaplan. Och Linus Wahlgrens mångbottnade porträtt av en trolig pedofil, med alla sina skuldkänslor, är det bästa han har gjort.

Under tisdagskvällen ser jag ”Parneviks” i TV 3.

 

(Ja)
”När & fjärran”, TV 4. Jättereklamigt, ibland jättepajigt, men också på något sätt oförargligt småtrevligt.
(Nej)
”Farmen”, TV 4. Bara så tråkigt. Vad programmakarna måste ha kämpat för att ens få ihop 22 minuter tv varje dag…