En övergiven president och en hämndlysten första dam.
”House of cards” är, tack vare ett sprucket äktenskap, i sin bästa form sedan premiären 2013.

 
Vid premiären 2013 gjorde ”House of cards” rejält avtryck.
Serien satte Netflix på kartan som en kvalitetsdramaleverantör att räkna med, tog streamingtjänsterna in i finrummen, och blev också serien som på allvar introducerade oss för den så kallade binge-modellen, med sina 13 avsnitt på ett bräde.
Men efter en sin första triumfartade säsong har serien haft sina svackor. Varken den andra eller den tredje omgången lyckades infria det den första lovade.
Men i den fjärde, som lades ut på Netflix i dag, har ”House of cards” hittat tillbaka till vrickat underhållande, djävulskt elak form.
Och genidraget bakom formtoppen stavas separation.

Att låta USA:s första dam Claire Underwood lämna sin make, president Frank Underwood, ensam i Vita huset mitt under ett valår, har nämligen inneburit en rejäl vitamininjektion.
Frank och Claire Underwood – spelade med slughet och pondus av Kevin Spacey och Robin Wright – har visserligen länge varit ett av tv:s mest intressanta par. Deras tvåsamhet har varit av en sällsynt art, och en av ”House of cards” starkaste sidor har varit just scenerna ur deras äktenskap.
Så att skriva isär dem var ett riskabelt drag.
Men det gav utdelning.
De två är elektriska som fiender, och i en hämndlysten, karriärhungrig och farlig Claire har den machiavelliske Frank äntligen fått en värdig motståndare.

Wright är fantastiskt bra, och styr just nu serien, och det verkar onekligen (jag har bara hunnit se de fyra första avsnitten) som att det här är en säsong präglad av hårda kvinnor. Neve Campbell, Ellen Burstyn och Cicely Tyson är alla starka nytillskott i dominanta roller.

Nu går jag i idé över helgen för att plöja resten av avsnitten.
Inte minst för att få se mer av svenske hjälten Joel Kinnaman som Franks konkurrent om presidentposten.

 

På lördag blir det Andra chansen i Melodifestivalen.
Missa inte heller mustiga ”Krig och fred”, som börjar direkt efter i SVT1.

 

Nja…
”Roliga timmen” (SVT1). Modern tv är det ju inte.

Neeej!
”Huset fullt –  igen” (Netflix). Horror. Ren och skär ohygglighet.