RECENSION Stygg dotter. Otrogen hustru. Dålig mor. Motvillig farmor.
Kända ord från illustratören, journalisten och författarinnan Kerstin Thorvalls kontroversiella bekännelseroman ”Det mest förbjudna” från 1976.

I SVT:s dramaserie med samma namn får vi se alla dessa sidor av henne och några till – och jag gör hatten av för manusförfattaren Åsa Lantz, regissören Tova Magnusson och inte minst huvudrollsinnehavaren Cilla Thorell för det här bråkiga, nakna och obekväma kvinnoporträttet som jag slukade i en enda tugga.

Tre delar, som gör nedslag i Thorvalls tillvaro 1959, 1968 och 1976, med scener ur hennes liv på ålderns höst 2005 som inramning.

Stor omsorg har lagts på miljöer, kläder och tidstypiska detaljer, och Thorell gör en makalös insats helt utan fåfänga, som en komplicerad kvinna som är ömsom fascinerande, rolig och modig, ömsom jävlig, tragisk och egoistisk. Både imponerande och irriterande.
Som var före sin tid på så många sätt, som bröt sig fri från konventioner, och lade ner sin själ i sitt arbete och levde ut sin sexualitet i en tid när kvinnor helst inte skulle ägna sig för mycket åt vare sig det ena eller det andra.
Men som också var psykiskt instabil, självupptagen och framför allt oförmögen att se till sina barns behov.
Ett särdrag som aldrig kan bli klädsamt, oavsett vilken tid man lever i.

Medryckande, välspelat, både livfullt och ledsamt och provocerande.