RECENSION Vi befinner oss på det misskötta privatägda sjukhuset Reginahemmet, som drivs av syskonen Erik (Jonas Malmsjö) och Erika (Therese Andersson-Lewis) Leijon.

Hon är en extremt fyrkantig besserwisser som är smidig som en bulldozer. Han är en fullblodsnarcissist som alltid sätter sina egna privilegier framför patienternas bästa.
Med i den dysfunktionella bilden är även Erikas ordmärkande och klängiga blivande ex-make (Fredrik Hallgren), syskonens korkade halvbror Svante (Tomas Åhnstrand), och en flummig chefssjuksköterska (Aminah Al Fakir).

Det mesta fungerar dåligt. Och ännu rörigare blir det när ägaren – familjen Leijons arroganta överhuvud Douglas (Loa Falkman) – kommer tillbaka efter några års landsflykt och återtar kontrollen över sjukhuset. Han döper om det till Vårdgården, för fram ”mångfald” som skenheligt ledord för den nya verksamheten (i hopp om att få EU-bidrag), och utnämner sin nya unga troféhustru Melize (Bahar Pars) – som tänker röra om ordentligt i grytan för att få stället att bli lönsamt – till vd.

”Vårdgården” försöker eventuellt säga något om samtiden – om vård, vinstintressen, människovärde, egennytta och trångsynthet – men lyckas inget vidare med vare sig det eller den lite enklare uppgiften att bara vara rolig.

Trots att det tas i ifrån tårna, med orimliga karaktärer, mycket flashbacks, skruvade fantasisekvenser och knäppa reklamfilmer.

Tänk en forcerad svensk variant av ”Scrubs”.