Ge oss ett ”Walking dead: Sverige”
av
TV-KRÖNIKA. ”Fear the walking dead” är egentligen sådär.
Men giftet är starkt.
Ge oss ett ”Walking dead: Sverige” nu!
Jag har kämpat hårt. På bara ett par månader har jag tagit i kapp i runda slängar 65 timmar ”Walking dead” – världens mest tittade tv-serie. Denna måndag krönte jag bedriften med senaste ”Fear the walking dead”, storseriens lite sämre men ändå rekordeliga lillebror (Tänk ”CSI: Miami” eller ”Masterchef: Australia” ) som nu rullar på HBO Nordic, och är nu helt up to date.
Vad som började som en prequel har ganska snabbt mest blivit ett parallellt handlingsförlopp i samma värld.
Vi kommer aldrig att få några svar. Efter de senaste avsnitten av ”Fear the walking dead” står det lika klart som i originalet att de andra människorna är det egentliga hotet. Inte de döda. Och varför världen gick under lär vi aldrig få veta.
Om inte någon annan serie ger svaret.…
Någon smart tv-bolagsmogul borde släppa rättigheterna fritt och låta lokala spin-offs ploppa upp över hela världen. Tänk er en nordic noir-doftande ”The walking dead: Sverige” med Ola Rapace och Eva Röse som söker skydd efter undergången.
Jag skulle älska att ha hundratals lokala varianter att göra nerslag i när säsongerna rinner lite mot sitt slut. Alla med sin lokala touch.
Finns det inget ”Hela Sverige bakar” att slötitta på finns det säkert ett ”Hela Norge bakar”.
Varför inte applicera samma tänk på ”Walking dead”-världen. Samma handling med olika karaktärer i olika världsdelar. Man skulle kunna diskutera med sina gelikar om att tyska ”Die wandelnden toten” är för segt men att man däremot hittat en dold pärla i ”Walking dead: Hongkong”.
Egentligen är ungefär vart femte avsnitt av de befintliga serierna något att ha, men när man väl börjat ta giftet så fortsätter man i 60 timmar till.
Tisdag tittar jag på semifinal 1 i Eurovision song contest, SVT1, 21.00.
——-
Klass:
”Game of thrones”, ”Veep” och ”Silicon Valley”. Måndagarna på HBO Nordic håller i övrigt hög klass just nu.
Pass:
Hockey-VM i maj månad är ett ständigt lika obegripligt fenomen. Särskilt trist när vi förlorar.