Den här AMC-serien – baserad på Garth Ennis och Steve Dillons serietidningar (1995-2000) och utvecklad för tv av väl inarbetade komediduon Evan Goldberg och Seth Rogen tillsammans med ”Breaking bad”-producenten Sam Catlin – har tett sig som en av vårens mest spännande premiärer.

 

Och nog är ”Preacher” intressant alltid; ett cyniskt, humoristiskt, våldsamt, vanvördigt, visuellt sprakande och bisarrt hopkok av svart komedi, skräck, splatter, serietidningsmentalitet, övernaturligheter, sydstatsgotik, religiösa element och modern västern, där man ser fotspåren av Tarantino såväl som av bröderna Coen, Sam Raimi och John Ford.

 
Den är en av de vildaste, galnaste serier vi har sett anlända tv-arenan på länge.

 
Jesse Custer (Dominic Cooper) är en splittrad man med ett mörkt och våldsamt förflutet, som har återvänt hem till den dammiga, hopplösa Texas-hålan Annville – befolkad av allsköns skruvade småstadsfigurer (bland annat en ung man vars ansikte ser ut som ett anus efter ett misslyckat självmordsförsök) – för att gå i sin fars fotspår som stadens predikant.

 

Han är ingen övertygad kyrkans man, och är bättre på att dricka och slåss än på att predika, men vill göra det rätta och bli en av de goda. Och när ett mystiskt väsen intar hans kropp, får han plötsligt en övernaturlig kraft som gör att han kan kommendera folk att göra i princip vad som helst.
Något som gör honom bättre på sitt jobb – men också till en fara för både sig själv och andra.

 
Ungefär samtidigt dimper den 119 år gamla irländska, hårdsupande vampyren Cassidy (Joe Gilgun) ner i staden. Och dit kommer också Jesses yrkeskriminella gamla flamma Tulip O’Hare (en självlysande bra Ruth Negga), med ett ständigt och oberäkneligt leende på läpparna.

 
Vad som egentligen står på spel för denna udda och karismatiska trio i den aparta värld vi har släppts ner i är fortfarande ganska oklart fyra avsnitt in, även om någon form av central konflikt har börjat ta form mellan Jesse och Jackie Earle Haleys skurkaktiga pamp Odin Quincannon.
För de som har läst serierna (jag har det alltså inte) är det garanterat klarare – men en lyckad adaption måste å andra sidan kunna stå på egna ben mer eller mindre omedelbart.

 

Men jag tror ändå verkligen på ”Preacher”, som är tillräckligt otämjd, förryckt, mörk och delikat avvikande för att jag ska vilja åka vidare i galenskapen, för att se vart i hela friden vi är på väg.

Vilket verkar kunna vara precis vart som helst.

 

AMC, som har rönt sådana enorma framgångar med ”The walking dead”, är bevisligen helt rätt hem för även den här serietidningsadaptionen.