Äntligen. Just som den fjärde säsongen börjar lida mot sitt slut i amerikanska FX, har Netflix sent omsider lagt ut den tredje säsongen, från förra året, av det här storartade kalla kriget-dramat, för vilket superlativen liksom inte räcker till.

Ni som redan är invigda vet att ”The Americans” är en av 2010-talets verkliga tv-eleganter, men också en serie som sedan starten 2013 har blivit kriminellt förbisedd av såväl tittare som jurygrupper vid galor som Emmy och Golden Globe.

För er som har missat detta mästerverk – så här ligger det till:
Det är 80-tal och iskallt läge mellan USA och Sovjet. Elizabeth (Keri Russell) och Philip Jennings (Matthew Rhys) är gifta KGB-agenter som utför det ena halsbrytande uppdraget efter det andra för moder Rysslands räkning – och regelbundet ägnar sig åt sanktionerat vänsterprassel i tjänsten – medan de lever djupt undercover som amerikanska tvåbarnsföräldrar i en villaförort till Washington D.C. Deras barn vet ingenting om sina föräldrars dubbelliv, än, och deras granne och vän – FBI-agenten Stan Beeman (Noah Emmerich) – har ännu inte upptäckt att de är två av människorna han tillbringar sitt liv med att jaga.

När säsong tre börjar har KGB börjat pressa Elizabeth och Philip om att få göra deras tonårsdotter Paige (Holly Taylor) till en andra generationens spion, vilket orsakar en djup reva i deras redan hårt prövade äktenskap.
Stan försöker få tillbaka sin fru Sandra (Susan Misner) efter sin ödesdigra affär med trippelagenten Nina Sergeevna Krilova (Annet Mahendru), som nu sitter i fängelse i Moskva för förräderi – och Frank Langella utgör ett stiligt tillskott till ensemblen som paret Jennings nygamla KGB-hanterare.

Det här är en intelligent, djupt rörande skildring av ett komplext äktenskap, förklätt till en nagelbitarspännande och oerhört intrikat spionthriller. Perukerna, lösmustascherna och glasögonen som agenterna använder till sina förklädnader kan se lustiga ut – men ”The Americans” är fullt dedikerad sin tidsperiod och behandlar sitt 80-tal med respekt.
Bland annat genom att använda tidstypisk musik på de mest fantastiska av sätt.

Det är sexigt, det är våldsamt, det är spännande, hjärtslitande, invecklat, fullt av moraliska gråzoner och alldeles, alldeles underbart.