TV-KRÖNIKA. ”Stranger things” (Netflix) är tv-serien alla nördar pratar om just nu. 
Den är nästan hetare än ”Pokémon Go”. Nästan. 
Men varför?

I går på jobbet kom fyra personer ur Aftonbladets, så att säga, nördelit fram och sa: ”Magnus, har du sett ’Stranger things’ på Netflix?”

Serien är hetast i Nördsverige just nu, och har beskrivits som något som skulle kunna vara ”regisserat av Steven Spielberg, baserat på en bok av Stephen King, med ett ledmotiv komponerat av John Carpenter” av Aftonbladets tv-expert Karolina Fjellborg. (Även om min fästmö hävdar att det här är ”en helt annat typ av electro än Carpenter.”)

Och det är inte svårt att förstå varför. För den är riktigt jäkla bra.

”Stranger things” har applåderats som en fantastisk 80-talshyllning, en enda stor high five till ”ET”, ”Dödskallegänget” och ”Stand by me”.

Det är förvisso sant, men high fiven går längre tillbaka i tiden än så.

Det som hände på 80-talet var att klassiska science fiction-troper populariserades. Går man tillbaka ytterligare några decennier ser man att Steven Spielberg och hans gelikar lånade friskt från tidigare generationer av författare och filmmakare. Jules Verne, Jack Vance, Ray Bradbury, Ambrose Bierce, Alfred Hitchcock, HP Lovecraft och många andra.

80-talets giganter bidrog, om man ska vara hård, med att lägga till ett barnperspektiv på berättelserna; något som visade sig vara ett extremt framgångsrikt koncept.

Vad ”Stranger things” gör i sin tur, är att förpacka detta arv för 10-talets marathontittande publik.

”Stranger things” är som om någon tagit allt som var bra med tidigare decenniers scifi-kultur, lagt det i en gryta och låtit det koka ner till en riktigt riktigt stark sås. Resultatet är helt enkelt ett måste att se för alla som har det minsta intresse av… tja… bra tv.

I kväll tittar jag på ”Ghostbusters” (1984) på TV 3. Det är väl lika bra att ha den färskt i skallen nu när rebooten med Melissa McCarthy, Kristen Wiig, Kate McKinnon m.fl. snart har biopremiär. Eller är det dumt? Jag kan aldrig riktigt bestämma mig hur jag tycker man bäst ska handskas med nya versioner av gamla filmer.

FTW!

Loa Falkman och Ken Ring på samma scen i ”Lotta på Liseberg”. Vi lever sannerligen i en märklig och underbar tid.

WTF?

TV 6:s affärsidé förbryllar mig. En kanal som bara sänder repriser på sitcoms? Så konstigt att det fungerar!