TV-KRÖNIKA. Världen brinner och det verkar inte finnas något slut.

”Donald Trumps galna värld” bidrar med ytterligare skräck.

Just i avseendet att förfasa är den brittiska dokumentären från 2016 slagkraftig. Det är 44 minuter av galenskap. Den sändes i TV4 redan i februari, men repriserades ikväll, och en del smutsigt vatten har runnit under broarna sedan den spelades in, men den ger en spegling av vansinnet som pågår.

Reportern Matt Frei följer Trumps kampanjande om att bli Republikanernas presidentkandidat. Han gör nedslag i South Carolina och Mellanvästern i jakt på svaret på frågan vem den riktiga Donald Trump är. Han målar upp ett porträtt av en människa som var tillsynes hänsynslös redan som barn och sedan har fortsatt på samma bana. Som sagt, det är lätt att förfasas.

Det går inte att komma ifrån att det som händer i det amerikanska presidentvalet känns sensationellt och den här dokumentären spelar på det på ett amerikanskt manér. Men det är lätt hänt att det känns distanserat när en ska belysa något som ligger långt ifrån ens egna värdegrund, och precis så blir det här. På 44 minuter får en rad vältaliga, smarta och pålästa motståndare uttala sig. Samtidigt framstår anhängarna som dumma, som några reportern kan sätta sig över, och de får svara på frågor som ”Har ni set Trump live förut?”. Bara en av anhängarna är ”expert” men inte heller hon får problematisera, utan får istället säga att det vore fantastiskt att få se Trump deportera invandrare.

Det är kanske ett aktivt ställningstagande från dokumentärskaparnas sida, men jag kan inte komma ifrån att det hade varit intressant att få ett bredare spektrum. Att höra väljare reflektera över Trumps ruttna kvinnosyn, hans påhopp på invandrare eller att han ser på fattiga som förlorare, vilket är tre ämnen dokumentären berör. Att belysa nyanserna innebär inte automatiskt att en frångår sin ståndpunkt.

Men det är klart, dramatiken skulle inte blivit lika Hollywoodsk då.

På onsdagskvällen bänkar jag mig framför ”Barnmorskan i East End (SVT1).

——-

Pepp

Jag gillar ”Allsångsscenen är din” (SVT1) och älskar Orup. Och att få se GES dela scen igen, bara en sån sak!

Depp

Alla junior-varianter av redan existerande program får mig att tro att svenska tv-skapare helt tappat all fantasi.