Netflix har kallat den här serien för ”ett kärleksbrev till 80-talsklassikerna som fångade en generation” – och snacka om att de inte överdrev.

Att se på ”Stranger things” är som att transporteras tillbaka i tiden till Reagan-eran, på det mest angenäma och respektfulla av sätt. Inte ett hårstrå ligger fel i den här perfekta 80-talsfrisyren, där en tajt sammansvetsad grupp prepubertala pojkars småstadsäventyr, på tidstypiska cyklar och med sina walkie-talkies i högsta hugg, möter sci-fi och skräck, till tonerna av ett syntigt soundtrack.

 
Året är 1983 och skådeplatsen småstaden Hawkins, Indiana, där konstiga saker händer.
En ung pojke försvinner spårlöst efter en spelkväll med sina vänner, ungefär samtidigt som en underlig flicka med rakat huvud, siffran elva tatuerad på armen och övernaturliga förmågor dyker upp som från ingenstans. Och i ett statligt laboratorium utförs hemliga experiment som verkar ha släppt lös något sorts monster.

 

Winona Ryder gör sin tyngsta och bästa roll på evigheter (och hjälper såklart retrofaktorn att slå i taket) som den försvunne Wills mamma – som tycker sig kunna prata med sin son i blinkande lampor. Och David Harbour är stillsamt suverän som stadens polischef. Men att ”Stranger things” funkar så bra är kanske främst tack vare att man har hittat så sällsynt duktiga, okonstlade barn- och tonårsskådespelare.

 
Finn Wolfhard, Gaten Matarazzo och Caleb McLaughlin har förträfflig kemi, och är perfekta förmedlare av tidsandan, som Wills sympatiska men socialt missanpassade kompisar, som bestämmer sig för att försöka hitta honom på egen hand. Och att Millie Brown är så trovärdig som den mystiska flickan ”Eleven”, som hjälper dem, är avgörande för hela historien.

Matt och Ross Duffer (lägg namnen på minnet) har nämnt Steven Spielberg, John Carpenter och Stephen King som influenser – och det är också omöjligt att missa i det färdiga resultatet.
Här talar vi ”E.T.”, ”Poltergeist”, ”Dödskallegänget”, ”Eldfödd”, ”Stand by me” och ”The thing”. Bland annat.

Men älskvärda ”Stranger things” är mer än en skickligt utförd hyllningscover. Bröderna Duffer har lyckats skapa en berörande, sorgsen värld med en egen identitet, en fängslande atmosfär, karaktärer man bryr sig om och ett gripande mysterium.

 
Det är en tämligen underbar uppvisning i hur nostalgi görs allra bäst.

 

Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv