TV-KRÖNIKA. Vi kämpar hela livet med att komma vidare.
För att sedan komma tillbaka till dit allt började.

Hon står som en liten röd punkt i ett hav av musiker. 43-åringen, som vi kanske känner bäst som Sveriges okrönta countrydrottning. Jill Johnson har under sin karriär vunnit Melodifestivalen och haft hits som ”Kärleken är” och ”Crazy in love”. Men i föräldrahemmet i Ängelholm var det jazzen som regerade. Hennes pappa, som älskade speciellt jazz.

Från tonåren kämpar vi med att bli vuxna, klippa navelsträngen, göra revolt, hitta oss själva, skapa något eget. Men så kommer man till den där punkten då vi gjort allt det där man ska. Det är ofta då vi känner ett behov att blicka tillbaka, söka våra rötter i ett försök att landa.
För min egen del har det kommit att handla om att ta reda på vad som hände min judiska släkt under Förintelsen. För Jill handlar det om att, för att hylla sin pappa, ta sig an jazzen. Han som sedan hon var tonåring tjatat om att hon ska sjunga jazz.

Det var en tid sedan som hon spelade in skivan ”Songs for daddy”, en samling jazzlåtar i storbandsarrangemang. I går sände SVT1 en nyinspelad konsert med Jill och Sandviken Big Band under ledning av Anders Berglund, som också gjort arrangemangen. Hon har också skrivit en helt ny låt, ”No other daddy than you”, som hon skrev tillsammans med några tjejkompisar i Nashville.

Programmet tappar aldrig den röda tråden, musiken. I korta inspelade mellansnack får vi veta lite mer om pappa och låtarna hon har valt. Det är precis lagom. Jill är äkta, varm och är lika självklar i jazzen som hon är i countryn.

Och jag slås av hur viktigt det är att väcka sin barndom till liv ibland, hur den än må ha varit. Minnas var ifrån man kommer. För Jill väcker låtarna känslor hos henne hon haft sedan hon var barn, vilket gör timmen en fredagskväll på SVT lite extra fin.

På lördagskvällen ser jag på ”Sommarkväll med Rickard Olsson”, mest för att min före detta kollega Carina Bergfeldt (numera USA-korre på SVT) gästar.

JA!
Förlossningsscenerna i ”Barnmorskan från East End”, imponerande autentiska.

NEJ!
Förlossningsscenerna i ”Barnmorskan från East End”, så autentiska att smärtan jag själv upplevde under min förlossning (nästan) kommer tillbaka till mig.