En barnamördare friges.
Samtidigt försvinner en flicka.
Belgiska ”Barnjägaren” skakar om tittaren från första stund.
”True crime”. Genren har varit hetare än ökensand de senaste åren. Ni vet, genren där man tar sanna kriminalhistorier, främst mordfall, och berättar om dem med grepp lånade från dramaseriernas värld. En sorts dramatiserade dokumentärer. Det finns flera fall där det funkat riktigt bra. Med belgiska ”Barnjägaren” (finns nu att se på C More) tar man genren och vänder den ut och in. Serien är (mycket) löst baserad på fallet med seriemördaren och pedofilen Marc Dutroux som skakade Belgien på 1990-talet. En barnamördare (starkt spelad av Mattieu Frances) blir villkorligt frigiven och hamnar i ett kloster. Samtidigt försvinner en flicka från trakten. En storspelande Stephanie Blanchoud gör polisen som kopplas in på fallet. Gripande från första rutan. Obehaglig tittning för de känsliga. Men ”Barnjägaren” vågar blanda upp krimdramat med existentiella frågor om förlåtelse, tro och möjligheten för någon som gjort någonting fasansfullt att någonsin kunna fungera normalt igen.
Jag gillade ”Tjockare än vatten” (SVT1). Visst fanns det saker att anmärka på. Det gör det alltid. Men skådespelarna var genomgående utsökta, och Joel Spira som Oskar är ett minnesvärt porträtt. Det fanns också något kärvt och ganska insmickrande med dramat som jag kunde uppskatta. Lite som att skaparna sket rätt mycket i huruvida folk skulle gilla det eller inte. När andra säsongen nu är här (premiär måndag kväll) är jag inte lika övertygad. Eller ens hälften så förlåtande. Blir inte kvitt känslan av att familjedramat faktiskt inte behövde en fortsättning, trots de lösa trådar man lämnade. Det är vinter på Åland och Oskar har supit ned sig totalt. Pensionatet är misskött och pengarna borta med bakfyllan. Det borde funka, men trampar vatten. Som något vi redan sett – fast lite sämre. Jag ger ”Tjockare än vatten” ett avsnitt till att rycka upp sig. Annars finns det mycket annat att se.

Måndag kväll tittar jag på ”Luke Cage” (Netflix).

HURRA!

”Michael Nyqvist – ett porträtt”. Modigt och osentimentalt om den svåra uppväxten från en av våra stora skådespelare. Respekt. 

NJA…

”Genikampen” (SVT1). Märkligt oengagerande. Vem är tänkt som målgrupp här?