1996 mördades en hel familj – mamma, pappa och två små barn – på hotellet i skidorten Svartsjön, längst upp i norra Sverige, nära gränsen mot Norge. Och sedan dess har liftarna stått stilla.
Men nu har Stockholmskillen Johan (Filip Berg), med fickorna fulla av pappas pengar, planer på att köpa hela skiten, och öppna upp anläggningen igen. Han tar med sig sin danska flickvän Hanne (”Brons” Sarah-Sofie Boussnina) och några andra vänner upp för att reka, åka skidor och förlusta sig – men skumma, otäcka saker händer, den onda, bråda döden för 20 år sedan såväl som otrevliga skoterburna norrmän lägger sordin på stämningen, och den lilla truppen börjar splittras inifrån.

”Svartsjön” är för tilltalande för att såga med gott samvete. De storslagna, snövita miljöerna sätter stämningen och är seriens starkaste kort, skådespeleriet är inte suveränt men håller måttet, och castingen av Henrik Schyffert som den sjukpensionerade snuten Broman, som utredde fallet på 90-talet, är otippad och inspirerad. Och visst blir man lite nyfiken på vad som händer.
Är det något övernaturligt som bråkar? Eller någon med ett horn i sidan till nykomlingarna?

Men det går inte heller att bortse från att rollfigurerna är vansinnigt förutsägbara, och ”Svartsjön” egentligen inte har ett enda nytt och eget skrämselknep att komma med. Det isolerade läget, otäcka byfånar, dunkande ljud på nätterna, dörrar som verkar öppnas och stängas av sig själva, barnmålningar, folk som börjar göra konstiga saker i sömnen, hotfulla ord som dyker upp här och där, och tjejen som slutar ta sin viktiga medicin i smyg… Och såklart paret som har sex hela tiden.
De är alla gamla, väl beprövade trix från handboken för ung skräck och thriller. Och när allt annat är begagnat, är det rätt höga odds på att man kommer att bli överraskad av slutklämmen.

Och medan det absolut inte är något fel på de danska skådespelarna, är det svårt att skaka av sig känslan av att deras roller är inkvoterade i den svensk-norska miljön för att alla i produktionen inblandade länder ska få sitt.

”Svartsjön” är dock ung och snygg och lite spännande för stunden – så betyget blir ändå en trea. Men av det allra svagaste slaget. Och framför allt rekommenderas ”Svartsjön” bara för den lite yngre publiken – som kanske inte har sett och hört allt en himla massa gånger förr.

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv