Familjedramat ”Tjockare än vatten” – om syskonen Waldemar och deras dysfunktionella uppväxt, gruvliga hemligheter och pensionat på Åland – är tillbaka med en andra säsong. Det har blivit vinter och Lasse (Björn Bengtsson) och Jonna (Aliette Opheim) återvänder till Åland, där Oskar (Joel Spira) har misskött stället och supit ner sig totalt på vad som måste vara rekordtid.

Jag kommer att tänka på amerikanska ungdomsserier från 90-talet av typen ”Beverly Hills”, där samma kille som tar sin första fylla i början av ett avsnitt, ligger utslagen på en parkbänk med långt skägg 45 minuter senare.

Saker verkar gå på loop också. Lasse kan inte hålla tassarna borta från snabba pengar och Jonna har killproblem. Dialogen är sämre än jag minns den från första säsongen, till och med skådespeleriet imponerar mindre än sist, och när Jonna börjar få flashbacks från barndomen kommer jag att tänka på ännu en 90-talssåpa; ”Melrose Place”. Ni vet när Alison Parker plötsligt kommer ihåg att hennes pappa förgrep sig på henne.
Man anar att Jonna snart får en förnimmelse av att Mauritz gjorde någonting liknande mot henne.

 
Initialt blir jag alltså mer besviken än övertygad av ”Tjockare än vattens” andra säsong. Seriens styrkor verkar ha blivit svagare och svagheterna tydligare. Och att över en miljon svenskar följde den första vändan får mig att fundera på om det kanske är dags att konstatera att kejsaren än naken.
Fotot är supersnyggt, men speciellt raffinerat historieberättande rör det sig ju inte om. Både danska ”Arvingarna” och amerikanska ”Bloodline” tar sig an skeva familjerelationer betydligt mindre tillgjort.

Men – den dräpta farsgubben är trots allt en bra hook, och i slutet av avsnitt tre händer något kring denne som trots allt får mig att sätta mig upp och vilja se mer.
Så, tre svaga blir det ändå. Men jag vill ändå hävda att ”Tjockare än vatten” är en såpa i lite snyggare kostym snarare än det mörka drama dess höga högsvansföring vill få oss att tro att det är.