”Alice, Alice – who the fuck is Alice?”
Du har själv skrålat det.
Men visste du att bandet själva inte ens ville spela in låten?
”Åfanismen”. Det lär ha varit Sigge Ågren, legendarisk redaktionschef på Expressen, som myntade begreppet. Sedan dess har Åfanismen varit den stjärna som alla journalister med självaktning navigerar efter. Ni vet, att ta fram sådana fakta eller presentera sin journalistik på ett sätt som får mottagaren att känna ”Åh fan – det visste jag inte!?”. Upprört, imponerat, överraskat eller förvånat. Jag sticker ut hakan nu, men ingen i Sverige är bättre på Åfanism än redaktionen bakom ”Hitlåtens historia” (SVT2). Premiären av den nya säsongen är inget undantag.
Man lyckas vända på så många stenar, nosa upp de mest intressanta detaljerna och få fatt på de mest tongivande personerna – varje gång. Det spelar faktiskt mindre roll vilken låt programmet avhandlar, resultatet är alltid värd din tid. Hitlåtens historia är alltid tillredd med kärlek, nördintresse och en finkalibrerad näsa för intressanta stories. Historiens om Smokies ”Living next door to Alice” är verkligen inget undantag. 70-tashiten må vara hur uttjatad och jobbig att lyssna på som helst – storyn bakom den är rakt igenom fascinerande ändå. Musiksnobbar fnyser åt den – men på världens dansbanor och i öltält är den odödlig klassiker.
Faktum är att det inte ens var Smokie som spelade in den först – och att den ursprungligen var en brakflopp. När det blev Smokies tur att göra låten ville de först inte ens spela in den. Sedan gick det som det gick. En braksuccé världen över. Pojkbandshysteri. Miljonförsäljning. Det är inte utan blandade känslor som bandmedlemmarna i Smokie ser tillbaka på låten i dag. ”Något av en kvarnsten runt halsen”, sägs det vid ett tillfälle rakt ut i programmet. Ja, du ser.
Man kan tycka vad man vill om låtämnet som avhandlas. Faktum kvarstår att ”Hitlåtens historia” fortsätter att leverera de mest oväntade, färgstarka historierna i svensk tv. Fulla till bredden av Åfanism. Det är värt all tänkbar respekt.

Torsdag kväll tittar jag klart på ”The crown” (Netflix). Väldigt beroendeframkallande.