Nya Melodifestivalen är inte så dålig som alla säger.

Det finns en positiv sak. Efter detta förstår vi verkligen vilket bra jobb Gina Dirawi och Petra Mede gjort under många år.

Det känns aningen orättvist att skriva detta. Var för sig är Clara Henry, David Lindgren och Hasse Andersson kompetenta och begåvade personer. Henry är fantastiskt rolig när hon släpps loss på Youtube, Lindgren är en entertainer av den gamla skolan och Andersson utstrålar genuin folklighet rakt ur den skånska myllan.

Men i Melodifestivalen kan tre rätt bli ett rungande fel.

Samspelet är lika med noll, trots desperat kämpande. För det första skaver rollerna rejält, inte minst för att Henrys skärpa, skruv och humor försvinner när hon ska vara den stabila, trygga programledare som lyfter upp artisten Lindgren och den utsedda driftkuckun Andersson.

Manus hjälper inte heller till. Ofta ekar tystnaden och de många kraschlandade skämten rakt in i de svenska vardagsrummen. Sen finns ansatser till att det skulle kunna bli bra, men någonstans på väg dit pyser luften ur ballongen.

Som David Lindgrens potpurri av gamla schlagerlåtar där balansgången mellan imponerande skicklighet och genant gymnasiespex är minst sagt tunn. Från Hasse Andersson som streckpojken i Måns Zelmerlöws ”Heroes”-nummer till ett pappakropps-skämt för mycket.

I övrigt skämtas det om skåningar och spettekakor. Christer Björkman som sträng schlagermilitär, iklädd dammig ryttmästardräkt, läxar upp programledarna i nån korridor i en sketch som andas lågbudget deluxe.

Det tar aldrig riktigt fart. Inget gnistrar, sprakar, överraskar. Förhandsfavoriterna Mariette och Benjamin Ingrosso går till final, ännu en deltävling i Melodifestivalslandet Sverige är avklarad.

Enda spänningen uppstår när de har tio sekunder av teknikproblem under avslöjandet av resultatet och när ”Kvinnaböske” kommer av sig och utbrister ”nu fick Hasse släpp”.

Det är dags att börja skruva upp pulsen nu, SVT.

Kanske genom att ta en koll på ”QX Gaygalan” (TV4), utan tvekan Sveriges bästa, mest känslostarka, tajta och roliga prisgala. Från suveräna programledaren Shima Niavarani till gråtfesten när Christopher Leinonen, mördad i terrorattentatet på gayklubben Pulse i Orlando, får ett postumt hederspris mottaget av mamma Christine, via Arvingarna, ”Skam” och ”5 fine frøkner” till Oscar Zias och poliskörens George Michael-hyllning ”Freedom’90”.

Kärleken går inte att låta bli att röras av.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv