”Daredevil”. ”Jessica Jones”. ”Luke Cage”.
Så hår långt har Netflix samarbete med Marvel Comics kommenderat vår fulla uppmärksamhet.
Men nu kommer det första sömnpillret.

 
Finn Jones spelar Danny Rand. Den unga arvtagare som alla trodde dog tillsammans med sina föräldrar i en flygkrasch i Himalaya för 15 år sedan, men i själva verket överlevde och drillades av buddistiska krigarmunkar i den mystiska dimensionen K’un-Lun. Och nu kommer tillbaka till New York för att ta över kontrollen över sin familjs miljardföretag.
Beväpnad med extrema kampsportfärdigheter och framför allt en övermänskligt mäktig näve, med vilken han kan framkalla Iron Fist-kraften.

 

Men hans pappas gamla affärspartner Harold Meachum (David Wenham) och hans barn Joy och Ward (Jessica Stroup och Tom Pelphrey), som han såg som syskon när han växte upp, har styrt in företaget på girigast möjliga väg, och är inte speciellt glada över att se honom. Och Danny måste parera deras fulspel, såväl som den mystiska japanska gangsterninja-organisationen The Hand (som vi tidigare har fått bekanta oss med i ”Daredevil”).

 
Ett problem med ”Iron Fist”, i alla fall i de första avsnitten, är att det inte finns någon riktigt otäck, megalomanisk skurk som tuggar i sig scener på samma sätt som ”Daredevils” Wilson Fisk (Vincent D’Onofrio), ”Jessica Jones” Kilgrave (David Tennant) och ”Luke Cages” Cottonmouth (Mahershala Ali).

 

Ett annat är tempot. Alla Netflix tidigare Marvel-serier (och många av deras andra serier också, för den delen) har vid något eller några tillfällen under sina säsonger dragit benen efter sig – för att avsnitten är fler än vad historien egentligen kräver. Men ”Iron Fist” såsar redan från början. Och känslan blir därför att hela serien bara är en sorts utfyllnad, en sista nödvändig men inte så vitsig pusselbit på vägen mot crossover-serien ”The Defenders”, som kommer senare i år.

 
Ett tredje är bristen på riktigt bra action. ”Iron Fist” tillbringar oproportionerligt mycket tid i olika styrleserum, och det är långt mellan slagsmålsscenerna. Och de vi får knockar en inte direkt.
De bästa hittills är dessutom inte ens Danny Rands, utan snarare de där det är Colleen Wing (Jessica Henwick) – en kampsportslärarinna och enstöring som blir en sorts allierad till Rand – som slåss.

 

Men det största problemet är huvudpersonen själv. Finn Jones spelar Danny Rand med naivitet och född i farstun-feeling snarare än med det mörker och den gatusmarthet som Charlie Cox, Krysten Ritter och Mike Colter hittat i sina roller i de föregående serierna. Där Matt Murdock, Jessica Jones och Luke Cage var motvilliga hjältar plågade av inre stridigheter, känns Danny Rand mer som en privilegierad kille som knappt är torr bakom öronen, men nu har varit på resa i Asien och ”hittat sig själv”.

 
Visst finns det scener att uppskatta i ”Iron Fist”, men kvalitetsdippen är markant. Och där de tidigare serierna, trots varierande ton och känsla, alla kändes som triumferande kvitton på att Netflix äntligen knäckt koden för hur den mörka, fullvuxna, hotfulla och mer realistiska superhjälteserien skulle göras, kännas och se ut – är ”Iron Fist” en sorts regress tillbaka till genrens tonår.

 

 

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv