Några av de känslor jag har gått igenom efter att ha sett de fyra första avsnitten av ”Twin Peaks: The return”: nostalgi, besvikelse, förvirring, irritation, nyfikenhet, upprymdhet, beundran, förundran och glädje.

 

Vad är det som händer?
Klart är i alla fall att det här inte är någon publikfriande reunion tour där skaparna Mark Frost och David Lynch, och hemkanalen Showtime, ska casha in på gamla meriter.
På gott (”Twin Peaks: The return” känns vital och som en historia på väg mot helt nya platser). Och på ont (ibland, faktiskt ofta, är det hela fullständigt obegripligt, och inte alltid på ett skönt sätt, och det kufiska småstadsmyset saknas).

 
Milda spoilers framöver.
Handlingen hoppar mellan flera olika skådeplatser.

 

Twin Peaks, uppenbarligen – där man då och då kan känna en sorts välbehövlig fast mark under fötterna, då många gamla bekantskaper dyker upp. Bland andra bröderna Ben (Richard Beymer) och Jerry (David Patrick Kelly) Horne, paret Lucy Moran (Kimmy Robertson) och Andy Brennan (Harry Goaz), Log Lady (Catherine E. Coulson), Hawk (Michael Horse), Shelly Johnson (Mädchen Amick), James Hurley (James Marshall), Sarah Palmer (Grace Zabriskie) och Bobby Briggs (Dana Ashbrook).
Sedan har vi såklart också den skärseldsliknande portalen The Black Lodge – där Dale Cooper (Kyle MacLachlan) precis som vi misstänkte har tillbringat de senaste 25 åren, medan hans onda dubbelgångare som är besatt av BOB härjar utanför. Där finns också jätten (Carel Struycken), MIKE (Al Strobel), Leland Palmer (Ray Wise) och såklart Laura Palmer (Sheryl Lee).
Michael J. Anderson är inte tillbaka som The Man from Another Place men i hans ställe finns ett talande träd med en hjärna på toppen.
Eventuellt kommer galenskapen som pågår där inne att få en förklaring men jag skulle å andra sidan inte satsa några stora summor på det. ”Twin Peaks” vore inte ”Twin Peaks” med för mycket redogörelse.
Utöver dessa ställen gör nya ”Twin Peaks” nedslag i Las Vegas och New York, och i det lilla samhället Buckhorn i South Dakota, där polisen gör ett synnerligen makabert fynd.

 
Nya ”Twin Peaks” är som sagt en blandad påse. Bitvis är förvirringen mer prövande än intresseväckande – tänk som den var under de mest obegripliga avsnitten från säsong två, och även i prequelfilmen ”Fire walk with me”. Och även om redan originalseriens story byggde mycket på hat mot kvinnor, känns mycket av våldet mot kvinnor och exploaterandet av hel- och halvnakna kvinnokroppar både onödigt och ur synk med tiden här.
Men med det sagt: Ljud och bild är ren konst, en del av den skruvade humorn finns tack och lov kvar trots att serien den här gången överlag är mörkare och mindre såpig än sist, och skådespelarna framför precis som sist dialogen med en typ av emfas som gör dialogen intressantare än vad den egentligen alltid är.

 

Överlag är Lynch och Frosts ambitioner uppenbart skyhöga. Och i det fjärde avsnittet – när Cooper äntligen får sin första kopp kaffe – börjar någon sorts greppbar handling efter många om och men faktiskt utkristallisera sig.
Listan på nya skådespelare är som ni säkert redan vet extremt lång, men håll i de första avsnitten speciellt utkik efter Matthew Lillard som mordmisstänkt (eventuellt besatt) rektor och Michael Cera som en ung man vid namn Wally Brando.

 

Jag kan fortfarande inte riktigt avgöra om 18 timmar fria tyglar för David Lynch var en bra idé. Men att inte följa den här galna åkturen in i mål känns trots allt inte som ett alternativ för den som tar sina tv-serier på allvar.

”Twin Peaks” lade grunden till det moderna tv-dramat en gång i tiden och kan mycket väl komma att höja ribban ännu en gång.

 

 

Del 1-4 finns ute på HBO Nordic nu. Sedan släpps ett nytt avsnitt varje måndag.

 

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv