Vad sjutton är det vi ser?
Den frågan fortsätter att mala i huvudet även efter del två av nya ”Twin Peaks”.
En serie som visserligen alltid var konstig, men förut i alla fall hade en mordgåta som grundade den.
Den här gången är det svårare att hitta någon som helst narrativ ledstång att hålla sig i under åkturen – och den föra detta trygga, kaffedrickande protagonisten Dale Cooper går definitivt inte längre att hålla i handen.
I avsnitt två läggs dessutom ytterligare en skådeplats till, då vi gör ett kort nedslag i Las Vegas, där en herr Todd (Patrick Fischler) sitter bakom ett stort skrivbord och verkar bekymrad.
Så nu har vi storytrådar i Twin Peaks och The Black Lodge, South Dakota, New York och Las Vegas.
Från det gamla gardet dyker fler bekantskaper upp; Leland Palmer (Ray Wise), Shelly Johnson (Mädchen Amick), James Hurley (James Marshall), Sarah Palmer (Grace Zabriskie) och japp, Laura Palmer (Sheryl Lee). Att vissa av dem är döda är givetvis inte ett problem i det här sammanhanget.
Och kruxet med att Michael J. Anderson inte har återvänt för att gestalta The Man from Another Place har man helt enkelt löst genom att ställa in ett talande träd med en hjärna på toppen. Häpp.

Det känns som att David Lynch verkligen har bestämt sig för att återigen höja ribban för hur konstig tv kan bli, och så att säga ta tillbaka de konstigheter som serier som ”Lost”, ”Fargo” och ”True detective” lånat – och sedan höja upp dem i kubik för att verkligen visa var flumskåpet ska stå.

 

Men hur konstigt är för konstigt?
Eventuellt passerar Lynch gränsen här, där de mest obegripliga islagen från säsong två och prequelfilmen som följde har fått sällskap av nya, mörka, våldsamma och än så länge svårföljda sidospår – medan den 50-talsnostalgi och de mer lättillgängliga såpainslag som utmärkte originalserien får stå tillbaka.
Men det är fortfarande för tidigt att säga.
Och visst finns det saker att uppskatta här också.
Visuellt är Lynch en mästare på mörk och kuslig skönhet – och även öronen får sitt. Ljuddesignen (som Lynch är kreddad för) är suverän, Angelo Badalamentis ledmotiv ger fortfarande gåshud – och Chromatics ”Shadow”, som du hör i slutscenen på ”The Bang Bang Bar”, är rätt upp en ”Twin Peaks”-älskares gränd.

Även den säregna humor som originalserien blev känd för dyker upp här och där.
Och vi får se, kanske kommer ”Twin Peaks” ännu en gång visa sig vara före sin tid.
Även om en sak – det på sina ställen onödigt exploaterande våldet mot kvinnor – faktiskt tyder på det direkt motsatta.

 

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv