Jag. Smäller. Av. Vilken underbar serie det här är.
Full av spandex, lycra, benvärmare, blå ögonskugga och stora hår, 80-talsmusik, bodyslams, humor och systerskap. Tio avsnitt har aldrig gått så fort att sluka, och nu hoppas jag att Netflix blixtsnabbt beställer en andra säsong av Liz Flahives (”Nurse Jackie”) och Carly Mensch (”Orange is the new black”) helfestliga dyrgrip om kvinnor som frigör, stärker och förverkligar sig själva genom wrestling.

 

Vi är i Los Angeles i mitten av Reagan-eran. Ruth Wilder (”Mad mens” Alison Brie) är en ambitiös teaternörd som inte får några roller. Hon är inte desperat nog att börja göra porr, men kan tänka sig nästan vad som helst i övrigt. Så när hon får en inbjudan till en audition för ”okonventionella kvinnor” ställer hon inga onödiga frågor.

Det visar sig att det är den halvt utslagna b-filmsregissören Sam Sylvia (Marc Maron) som håller på att sätta ihop ett gäng kvinnor till en wrestlingshow. Han har till en början inte mycket till övers för Ruth (som han ger smeknamnet ”Strindberg” på grund av hennes pretentioner). Men när hennes bästa väninna Debbie Eagan (Betty Gilpin) – en före detta såpoperastjärna som gett upp karriären för moderskapet – plötsligt stormar in och vill göra upp med Ruth efter att ha fått reda på ett oförlåtligt svek, ser han potentialen i dem båda.

Andra personligheter som castas är en stuntkvinna, en partytjej med attityd, en kvinna som känner sig besläktad med vargar, två busringande hårfrisörskor, och den blyga dottern till en wrestlinglegendar.

Sam och producenten Sebastian “Bash” Howard (Chris Lowell) sätter i gång med att dela ut passande wrestlingpersonligheter – som alla såklart är galopperande stötande stereotyper.
Tjejen från Kambodja blir ”Fortune Cookie”, den storvuxna svarta kvinnan (wrestlingstjärnan Kia Stevens) blir den gapiga ”Welfare Queen”, med fickorna fulla av food stamps, hon med den brittiska accenten blir bokmalen ”Britannica”, tjejen med indiskt ursprung blir den libanesiska terroristen ”Beirut”, och den blonda Debbie blir den helamerikanska, stars and stripes-klädda hemmafrun som publiken kan heja på, och så vidare.
Ruth får ingen personlighet tilldelad, men kommer snart på en egen, suveränt rolig rysk, som gör hennes och Debbies matcher till succéstoff i kalla kriget-tider.

 
”GLOW” – som står för ”Gorgeous Ladies of Wrestling” – är inspirerad av en Las Vegas-baserad tv-serie som gick på riktigt i amerikansk tv från 1986 till 1990, och den här första säsongen följer lågbudgetprojektets gropiga väg från casting till pilotavsnitt.

”Orange is the new black”-skaparen Jenji Kohan är producent, och hennes fingeravtryck är tydliga. Även här ser vi en lysande ensemble spela en brokig skara tilltufsade, komplicerade kvinnor på en traditionellt manlig arena.

Tonen är precis lagom seriös, med utrymme för tidstypisk kitschig ytlighet och wrestlingvärldens vurm för konstgjorda överdrifter, såväl som för substans och högkvalitativt historieberättande.

”GLOW” är både kul och klass, drift och respekt, syntet och äkthet, bröst och hjärna, nytänk och nostalgi, feminism och tajta, högt skurna leotarder – och det finns ingenting här att inte älska. Allt är rätt.

Det bästa Netflix har släppt ifrån sig sedan förra sommarens (lika 80-talsfrossiga) ”Stranger things”.

 

Se det här också:
En annan sida av 80-talets Los Angeles ser vi i John Singletons starka ”Snowfall”, om crackepidemins utbrott. Premiär på HBO Nordic den 6 juli.

Visste du att…
… Alison Brie inte är den enda ”Mad men”-stjärnan i ”GLOW”? Även Rich Sommer, som spelade Harry Crane, gör en roll.

Just nu…
… ser du Betty Gilpin även i häftiga ”American gods”, på Amazon Prime Video.

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv