Våra barn och hur vi uppfostrar (eller inte uppfostrar) dem. Få ämnen gör vår hud så tunn.
Ändå – eller kanske just därför – kan en svensk ”Supernanny” vara en av de bättre idéer TV3 har haft på ett tag.

Den trycker nämligen på precis samma knappar som ”Lyxfällan”.

 
TV3 har alltså gjort en svensk version av det långlivade brittiska realityformatet ”Supernanny”, där Jo Frost gick in och styrde upp i stökiga familjer under åren 2004-2012.

Folk kommer förmodligen att föra fram kritik. Och det finns fog för den.
Att exponera barn i tv är alltid minerad mark, och det här är inte precis programmet där de är med för att visa upp sina bästa sidor. Och man kan tveklöst konstatera att de inte är medvetna om konsekvenserna det kan få för dem.
Inte ens alla vuxna människor har förståelse för vilket monster reality-tv kan vara. Och barn kan omöjligt ha det.
I kvällens premiärprogram var den äldsta sonen 10 år. Hur kul blir det för honom när de tuffa grabbarna i skolan hittar klippen där han gormar och bär sig åt?

Och föräldrarna. De går på knäna och behöver hjälp och det är ingenting att skämmas över. Men priset för den hjälpen – att spela upp en familjefars i tre akter inför öppen ridå – kan visa sig bli högre än vad man budgeterat för.

 

Men med det sagt; ”Supernanny Sverige” är inte gjort helt utan fingertoppskänsla. Anna-Karin Wyndhamn – som inte alls är någon barnflicka utan en filosofie doktor i pedagogiskt arbete – har inte köpt Jo Frosts begagnade hårdhandskar, utan håller sig på den mjukare, svenskare sidan av barnuppfostransvägen. Och grundinställningen är uppenbarligen att det är föräldrarna som i första hand behöver förändra sina beteenden.

Det är skönt att man har plockat in en helt vanlig vettig människa i stället för att ha försökt avla fram Arga snickarens och Mary Poppins kärleksbarn – vilket ändå måste ha varit en frestande tanke.

 
Men framför allt är detta mediala p-piller en satsning som, till skillnad från så många andra, borde kunna gå ganska bra för TV3.
När jag tittar på det ser jag nämligen inte främst en svensk variant av ett 13 år gammalt brittiskt program, utan en uppföljare till ”Lyxfällan” – en av TV3:s mest framgångsrika egenproduktioner någonsin.

Vi kan proceduren.
En överblick över hur illa det är ställt. Proffs kommer in och noterar och kommenterar. Par känner skam och det blir ledsamt. Proffs ger handfasta råd och skriver på en tavla. Par provar råden och det går bättre. Tid förflyter. Proffs kommer tillbaka och känner sig nöjd med verket och hoppfull om framtiden. Par får present och är glada. Happy ending.
(Tills någon av kvällstidningarna följer upp med ett vad hände sedan-knäck, vill säga.)

Här handlar det om oregerliga barn i stället för pengar, uppgivna, sönderkörda föräldrar som inte står pall i stället för hejdlösa slösare utan konsekvenstänk. Så tonen måste vara mjukare, och det måste vara mindre skamning inblandat – annars skulle det bli för smaklöst.

Men den övergripande mallen är densamma. Och hos oss tittare trycker programmet på precis samma skenheligt förfärade och självgoda knappar.
”Men HUR är det möjligt?”, ”Jag har ju tillvaron under relativ kontroll, trots allt”, ”Vilken slapphet!” och ”Det kommer aldrig hända mig”.

Det är rena rama socialpornografin.
Och det har ju funkat förr.

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv