David Fincher – som har dykt ner i seriemördares trasiga, vridna psyken i filmer som ”Seven” och ”Zodiac”, och genom sin inblandning i ”House of cards” spelade en avgörande roll i Netflix etablering på prestigedramamarknaden. Det är svårt att se någon bättre lämpad för jobbet att regissera (i alla fall hälften av avsnitten) och producera ”Mindhunter” – om pionjärerna inom kriminalpsykologi och seriemördarprofilering.

Det är en sorts true crime-dramatisering som utspelar sig i slutet av 70-talet, inspirerad av FBI-agenterna John E. Douglas och Robert Ressler, och baserad på Douglas bok ”Mind hunter: Inside the FBI’s elite serial crime unit”.

Jonathan Groff gör rollen som Holden Ford (baserad på Douglas). En ung specialagent som vi först träffar när han försöker tala förstånd med en gisslantagare som tror att han har blivit osynlig. Situationen går söderut snabbt, och Ford blir hopparad med veteranen Bill Tench (spelad av Holt McCallany, och baserad på Ressler) från FBI:s beteendeforskningsenhet.

Tanken är att de två ska resa landet runt för att undervisa lokala poliskårer, men när Ford hör talas om seriemördaren Edmund Kemper (Cameron Britton) – en verklig seriemördare och nekrofil – bestämmer han sig för att intervjua honom, för att försöka förstå varför han utfört sådana fasansfulla dåd.

Tench är skeptisk, och det är alla andra inom FBI också – men startskottet har gått för vad som ska komma att bli en revolutionerande utveckling, där att ”lära känna vansinnet” blir en metod för att kunna motverka det.

De otroligt obehagliga men också kolsvart humoristiska och vältaliga scenerna där Ford intervjuar Kemper är inte bara det mest omedelbart drabbande med ”Mindhunter”, utan också stommen i hela serien, som skyndar långsamt i sina första två timmar, men framöver lär gå ut på att Ford och Tench intervjuar en rad fängslade seriemördare för att sedan kunna applicera sina insikter på pågående, olösta fall.

Att dra paralleller till ”När lammen tystnar” är förstås oundvikligt och också helt naturligt, eftersom Douglas och hans arbete även stod modell för Thomas Harris böcker. Men känslan är att ”Mindhunter” jobbar med en ny vinkel och kommer att staka ut sin egen väg framöver.

Två avsnitt är egentligen för lite att recensera på här, eftersom spelplanen i princip bara är upplagd och förberedd på bordet, reglerna halvlästa och alla pjäser inte ens utplacerade (Anna Torvs psykologkaraktär till exempel, som förhoppningsvis rättar till den hittills skriande kvinnobristen en aning, har inte ens dykt upp än). Men Finchers känsla för både stil, stämning och det mänskliga psykets allra mörkaste hörn är mördande effektiv. Och potentialen i upplägget och anslaget – som är mer behärskning och teori än sensationalism – känns oerhört lovande.

Även om ”Mindhunter” garanterat kommer att vara för hänsynslös, för rå, för mörk och för mycket för vissa. Det är en vedervärdig värld vi ska ner i.

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv