KRIMINALDRAMA Den första säsongen av ”True detective” var förbanne mig det finaste jag sett sedan jag konfirmerades. Kemin och dialogen mellan Matthew McConaugheys och Woody Harrelsons rollfigurer, det perfekta giftermålet mellan skaparen Nic Pizzolattos ord och regissören Cary Fukunagas distinkta vision och osvikliga känsla för platserna han skildrade, hoppen fram och tillbaka i tiden längs ett spann på 17 år – och Rust Cohles filosofiska utsvävningar och nihilistiska frisyr såklart – gjorde ”True detective”, med brister och allt, till ett kriminaldrama långt, långt utöver det vanliga. Där själva mordutredningen egentligen var sekundär, och atmosfären och huvudkaraktärernas resa mot botgöring och försoning det primära.
Självklart skulle det bli svårt att upprepa den bragden med ett antologiformat som innebär nya skådespelare och ny skådeplats.
Så Pizzolatto har inte ens försökt.
Han har övergivit succékonceptet med en och samma regissör för samtliga avsnitt, han har utökat huvudrollerna från två till fyra, och att döma av de tre avsnitt jag har sett, har han (med ett litet undantag) helt stekt tillbakablickarna.
Vad vi lämnas med, är ett mer konventionellt berättat kriminaldrama, vars främsta gemensamma nämnare med sin föregångare – det tryckande mörkret – här känns påklistrat snarare än, som sist, organiskt.
Skådeplatsen är Vinci – en förorenad industrihåla i LA County. Tre poliser med olika grader av härjad uppsyn, missbruks- och aggressionsproblem och personliga trauman i baggaget – Ray Velcoro (Colin Farrell), Ani Bezzerides (Rachel McAdams) och Paul Woodrugh (Taylor Kitsch) – förs samman för att utreda tortyrmordet på Ben Caspar; en högt uppsatt, korrupt (och tydligen perverterad) statstjänsteman.
Alla tre har satts på utredningen av olika anledningar, av olika uppdragsgivare med olika agendor, och intresse i fallet har även Frank Semyon (Vince Vaughn) – en entreprenör med gangsterrötter, som hade en jätteaffär på gång med Caspar, och har Velcoro i sin ficka sedan länge.
Det finns en del fantastiska – vackra och obehagliga och smutsiga och stämningsfulla och underbart märkliga – ögonblick i den här nya säsongen. Men de är spridda skurar, och bildar inte samma hypnotiska enhet som förra gången. Och det ligger atmosfären i fatet att Kalifornien-miljöerna känns så mycket mer bekanta, och mindre intressanta, än vad Louisiana-miljöerna gjorde.

Los Angeles-noir har vi sett göras bra många gånger förut.
Och även om skådespeleriet överlag är starkt (det är mest Vaughn som inte riktigt övertygar), är karaktärerna överbelastade och underutvecklade på samma gång, och Pizzolattos dialog förvånansvärt oinspirerad.
Jag inser att det här kan låta som en sågning.
Det är det inte.
Jag tycker om det här. Historien är fascinerande på sitt eget sätt, och mycket fantastiskt kan hända på de fem avsnitt jag inte har sett.
Men jag älskar det inte. För mycket känns forcerat, och även om jag är nyfiken, är jag inte trollbunden.
Och därför är ”True detective” version 2.0 en besvikelse.
En mycket välgjord sådan.