TV-KRÖNIKA. Journalistiken är hotad.

Och Annika Bengtzon gör inte saken bättre.  

Visst är det härligt att titta på serier som ska skildra ens yrke!?

Och det finns flera goda exempel på trovärdiga journalistkaraktärer, inte minst den politiska reportern Zoe Barnes, som blir Francis Underwoods marionettdocka under första säsongen av ”House of cards”.

Alla ni som är/varit höggravid och drabbas av foglossning samt har en bebis som ligger fixerad vet också att tv:n och datorn kan vara din bästa vän, speciellt eftersom det generellt sätt är svårt att resa sig ur sängar och soffor på egen hand.

Hur som, detta tillstånd ledde till att jag på några få dagar brände av följetongen om journalisten Annika Bengtzon baserad på Liza Marklunds böcker, en av nykomlingarna på Netflix.

Jag plöjer avsnitt efter avsnitt och känner hur irritationen växer. Annika är kvällstidningsjournalist, som gång på gång begår tjänstefel på vägen till att slutligen bli hjältinnan.

Förutom smärre konstigheter som att hon aldrig spelar in sina intervjuer eller sällan har med sig en fotograf, lyckas hon alltid hamna i livsfarliga situationer och slagsmål, gärna sent på natten i ett industriområde. Hon bjuder in brottsvittnen och källor att bo hos henne samt låter sina egna trauman påverka hur hon jobbar med en story.

Tja, exemplen i serien på hur en journalist INTE jobbar är flera.

Hur hon har tid att skriva i hop flera uppslag varje kväll innan deadline är ett mysterium.

 

Tv-serien (jag har inte läst böckerna) gestaltar en kollega som i alla fall jag aldrig mött efter över tio år som journalist.

I tider då journalistiken och det journalistiska yrket ständigt hotas av nedskärningar, förlorade annonsintäkter, klickhets och sociala medier kräver Annika Bengtzon-karaktären ett försvarstal för den svenska journalisten:

Till alla hårt kämpande kollegor som varje dag uträttar små som stora hjältedåd bara genom att fortsätta vara journalister – utan att vara den som slår ner förövaren med ett järnrör.

 

I ”Sommar i P1” nyligen deklarerade författaren Liza Marklund att följetongen om Annika Bengtzon är över, efter elva titlar.

Jag fortsätter gärna att läsa och titta på en kvinnlig journalistkaraktär i huvudrollen som står upp mot makten, ifrågasätter och som aldrig viker för hierarkin (vilket Annika Bengtzon faktiskt aldrig gör).

Men gärna en uppdaterad sådan á la 2015.

 

Onsdag kväll tittar jag på ”Mission: Impossible”, inte för att jag inte sett den förut, utan för att favoriter i repris tillhör sommaren.

 

WHAT? Ingen hyllning i ”Allsången på Skansen” till Robert Broberg, som gick bort under tisdagen!? #besviken

JO! Kvällens citat: ”Den svenska sommaren är den bästa dagen på året”, säger körmugulen Kjell Lönnå i allsångssändningen. He has a point.