Sexistisk smörja eller feministisk och banbrytande?

”The fall” lyckas med konststycket att kunna ses som både och. 

Första säsongen av seriemördarserien ”The fall” var snygg, välspelad och spännande. Men också en orgie i en av populärkulturens paradgrenar: att visa utdraget våld mot kvinnor och gotta sig i nakna, unga, vackra kvinnolik.

Seriens första nyckelfras på film- och tv-sajten imdb är just ”våld mot kvinnor” och serien ligger trea på listan över ”populäraste titlar som innehåller våld mot kvinnor”, efter ”Game of thrones” och ”Gone girl”. Våld mot män finns inte som kategori på imdb.

Men ”The fall” verkar vilja vara något mer än vilken voyeuristisk seriemördarserie som helst.

Och det blir tydligare i andra säsongen, som koncentrerar sig på katt- och råttaleken mellan utredningsledaren Stella Gibson (eleganta och återhållsamma Gillian Anderson) och mördaren Paul Spector (obehagligt snygge och ”vanlige” Jamie Dornan).

I första avsnittet säger Gibson till sitt polisteam att eftersom mördaren avhumaniserar sina offer ska de göra tvärtom. Och mycket riktigt är offren, samt Spectors fru och barn, varken statister eller fernissa, utan väl genomtänkta karaktärer.

Andra säsongen har också ambitionen att gräva djupare i Spectors kvinnohat, men också att förklara fenomenet på ett mer allmänt plan. Berömvärt, men stundvis pajigt genomfört. Ibland låter både Gibsons och Spectors repliker som tagna ur någon avhandling i psykologi eller sociologi.

Och kanske vet inte ens serieskaparna själva vad de vill med ”The fall”. Metakänslan är uppenbar i en scen när mördaren på sätt och vis riktar sig rakt mot oss tittare och frågar: varför tittar du på det här, din sjuke jävel?

Något för oss sjuka jävlar att fundera på innan tredje säsongen kommer. Till dess finns både första och andra säsongen av ”The fall” nu att se på Netflix.