Varje säsong skickar TV3 in en deltagare som inte drömt om något annat. Vars största dröm, på riktigt, är att få vara med i ”Paradise Hotel”. 

Och årets drömmare heter Zannie Hahn.

I en intervju proklamerar han att människor med hybris ”är det värsta jag vet”. Men Zannie själv verkar drabbats av just denna åkomma redan första kvällen i huset.

Han beskriver han sig själv med tre ord: ”extremt jävla bra”. Hur stolt han är över sig själv att äntligen få vara med i programmet. Och han tackar sina tatueringar, ”Never give up, follow your dreams”.

 

Men kanske har affirmationen stigit Zannie åt huvudet!? Han börjar yra om att han borde skaffa en lägenhet i Stockholm eftersom han nu kommer få ”jävligt mycket erbjudanden” nu när han är med i programmet.

Ujujuj, hjälp, stop, jag tar fram skämskudden och låtsas som att jag inte hörde det där.

Det sitter fullt med ungdomar i sina pojk – och flickrum över hela Sverige och drömmer att några dagar eller veckor i ”Paradise Hotel” ska förändra just deras liv. Om berömmelse, erkännande, fans. Om pengar. Status. Och vi har Samir Badran att skylla. För visst kan det hända.

Det alla dessa drömmare har gemensamt är att de vill bli en nästa Samir. Denna urkraft till kameleont som på något underligt sätt mästrar det han tar sig för.

Men det är oerhört få som tar sig dit. Och vad händer med alla dessa ungdomar som inte lyckas?

Kan bli många tatueringar på vägen…