I en trailer stoltserade “Vetenskapens värld” med att kunna förklara varför IS lockar krigare.

Visst blev vi klokare. Men går det att förstå fullt ut?

På tv-nyheterna är konsekvenserna av IS-våldet tydligt. Det besinningslösa mördandet av oskyldiga. Förstörelsen av världsarv. Det är som om de uttryckligen för krig mot mänskligheten och dess historia. Hur kan någon sympatisera med det?

I kväll tog “Vetenskapens värld” (SVT2) forskningen till hjälp för att förklara det oförklarliga. Visserligen är det svårt att peka ut exakt vem som kommer att falla för dödskultens lockrop, men det finns vissa kriterier som många av dem har gemensamt.

De europeiska länderna har gång på gång misslyckas med att få nyanlända att känna sig som en del av samhället, som att det finns en framtid för dem. Alienationen är ett nyckelproblem, som flera i programmet vittnade om. Det handlar inte om religionen i första hand, berättar antropologen Scott Atran, utan en desperat, bitter känsla av utanförskap.

Vi färdades till danska Århus, ett exempel där arbetet med att rädda ungdomar från IS har nått framgångar. Där poängterades hur viktigt det är med en balans mellan det “mjuka”, en förebyggande mentorkontakt med potentiella IS-resenärer, och det “hårda” där man inte blundar för vilka brott som återvändande IS-krigare har begått. Mona Sahlin tycktes vilja lugna kritiker i den efterföljande intervjun genom att upprepa den attityden.

Vår förståelse ökade – till viss del. Visst inser vi att Århus-modellen åtminstone låter som en klok väg att gå. Men att fullt ut förstå varför någon frivilligt söker sig till vad som i brist på bättre ord känns som ren ondska? Det är som att försöka förstå våra inhemska terrorister som tänder eld på flyktingförläggningar. Det är en mörkare irrfärd in i hjärnan som nog kräver ett separat “Vetenskapens värld”.

I morgon ser jag “Veckans brott” (SVT1).

 

Ja

De nya avsnitten av “The walking dead” (Kanal 9) har fått en att glömma “Fear the walking dead” och hur snabbt livskraften rann ur den.

Nej

Det osmakliga (och tramsiga) i att blanda in kändisarnas personliga sörjande i andesåpan “En natt på slottet” (Sjuan).