Livet ger – och livet tar.
Inga vet det bättre än Lerin och Lyngstad.
Därför blir det också fantastisk tv.

Ska man hitta nya kompisar är det nog smartast att inte ha ett tv-team med sig.
Ja, det är lätt att ha åsikter om själva upplägget i ”Vänligen Lars Lerin” (SVT1). Att folkkäre konstnären Lars Lerin söker vänner via ett intervjuprogram i tv känns först förfärligt långsökt. Varför ens låtsas när fasaden är så genomskinlig?
Men så snart Lerin möter Anni-Frid Lyngstad händer något.
Lerin har en oskuldsfull och helt oförställd stil som gör att han kan ställa frågor som en mer hårdför journalist aldrig skulle få några svar på. Att kemi uppstår mellan Lerin och Lyngstad går inte att ta miste på. Det är just den där kemin som gör att ett ganska töntigt upplagt programkoncept lyfter till något oväntat kraftfullt och givande.
Det är nästan som att de båda glömmer att kameran finns där. Det blir ett stundtals oväntat starkt och öppet samtal om kärleken, döden, glädjen och sorgen. Ni vet, de där sakerna som vi brukar kalla livet.
Lyngstad berättar ur hjärtat om sorgen efter de tunga tragedier som drabbat henne. Om dotterns och makens död. Men också om hur hon lever nu tillsammans med sambon Henry Smith.
– Henry är nu mitt stöd, min vän och min kärlek på ålderns höst och jag hoppas att det så får vara, man vet ju aldrig, säger hon i programmet.
”Man vet ju aldrig.”
Fyra enkla ord. Hon säger dem liksom i förbifarten. Men bakom dem ligger oceaner av tid, erfarenhet, liv och död.
Det drabbar hårdast av allt. För att det är så sant. För att vi som levt ett tag vet att det enda man kan göra är att hoppas. För att vad som helst kan hända – och kommer också att göra det. Eller inte.
Man vet ju aldrig.

Torsdag kväll tittar jag på skarpe Fredrik Önnevall i dokumentären ”Fosterland” (SVT1).

HURRA!
”Deutschland ’83” (SVT Play). Kalla kriget ur västtysk synvinkel. Paralyserande snyggt.

NJA…

”Babel bio” (SVT2). Stelt och oskönt försök till nytt filmprogram. Obekvämt stiff stämning, rakt igenom. Och varför handlade filmprogrammet nästan bara om tv?